Svenska dagbladet fortsatte idag sin reportageserie om klasskillnader i vården. Dagens artikel handlade om Pelle som fick epilepsi. Han är maskinoperatör i Ljungby och kunde inte tolka eller förstå vad det var som hände när han blev sjuk. Inte heller sjukvården lyckades identifiera vilka problemen var utan han slussades runt till olika instanser innan han hamnade rätt efter många turer fram och tillbaka.
Pelles berättelse är nog väldigt typisk för det som ligger bakom en stor del av sjukvårdens ojämlika behandling av människor. Han var en vanlig person utan högre utbildning eller hög status som kom till sjukvården och kände sig underlägsen. Han var inte den som ställde några stora krav eller efterfrågade några speciella undersökningar eller mediciner. Han var som många av oss andra är. Men detta gjorde att han högst troligen inte fick den vård han behövde så snabbt som möjligt. Troligtvis hade det sett helt annorlunda ut om han varit välutbildad med hög status.
Det är ju inte av ren ondska som sjukvården agerar på detta sätt. Det handlar om väldigt grundläggande strukturer i samhället där klasstillhörighet i så många sammanhang är helt avgörande för vilken behandling man får. Detta gäller även sjukvården. Det är därför som det är svårt att komma åt problemen men det måste man. Den jämlika vården i Sverige är en av våra stora utmaningar.
Jag sitter precis nu och arbetar med ett underlag till landstingets budget kring dessa frågor. Jag vrider och vänder på mina funderingar för att hitta sätt att dels formulera problematiken på ett vettigt sätt men också hitta olika sätt som kan peka ut olika alternativ till lösningar. Jag har ännu inte hittat hela vägen fram så ge mig gärna tips och idéer.
Intressant?, Rödgrön
Klimatets nollpunkt
3 dagar sedan
Inlägg
2 kommentarer:
Det här är ju ett problem som inte är så lätt att komma ifrån, så länge vårt samhälle fungerar som det gör. Det handlar alltid om vilken kraft man själv har och vilket självförtroende man själv visar upp, när det gäller att få service.
I grunden tror jag det handlar om trivsel eller missnöje, alltså psykologi, jobbar man inom serviceyrket och trivs med det man gör har man också mycket större lust, ork och överseende inför sina uppgifter. Alltså, om vårdpersonalen trivs på sitt arbete får vården en högre kvalite och patienter får ett bättre bemötande. Jag tror faktiskt inte att det är svårare än så.
I yrken där det handlar om omsorg om människor är det viktigare än inom övriga yrken att det är rätt personer på rätt plats, det får inte finnas en enda person på en vårdcentral som vantrivs på sitt arbete, för det drabbar patienterna. Det får inte finnas en enda anställd på en psykiatrisk klinik som känner att en insats är meningslös eller en patient är besvärlig, det drabbar patienterna.
Ett samhälle som är byggt för människor och deras elementära behov, det är lösnigen som jag ser det...fast det är ju mer en vision än ett mål. Men ok, kort sagt, mer inflytande till vårdpersonalen och bort med hierarkin bland dom anställda, man måste lyssna på den personal som arbetar närmast vårdtagaren.
Sen en parentes: Det beror också mycket på vilken typ av besvär man söker för, kan tänka mig att epilepsisymptom har betydligt lägre status än t.ex. hjärtflimmer.
tack för kommentarerna. Det ligger en hel del i det du skriver. Myckat handlar ju om vårdens förmåga att se alla människor utifrån deras specifika behov och situation och inte låta den so mär talför få som den vill och de som saknar kunskap få det som blir över. Ojämlikheten i vården är systemfel som jag ser det och det krävs insatser på flera områden både i och utanför sjukvården för att komma till rätta med detta.
Skicka en kommentar