fredag 30 september 2011

Ge mig något att tro på

Här är en artikel jag publicerade i gårdagens Flamman:

Den höst som leder fram till vänsterpartiets kongress i januari kommer vara avgörande. Det handlar inte bara om valet av partiledare utan också om hur vi kommer att se på oss själva och framförallt hur andra kommer att se på oss. Det handlar om hur vi ska kunna bli ett parti som väcker människors intresse.
För att nå dit behöver vi lyfta oss. Partiledarkandidaterna kan inte bara prata om att vi ska prioritera miljöpolitiken, bli välfärdsfeminister, skaffa oss en industripolitik eller att vi ska kaxa till oss. Det duger inte heller att säga att vi ska bli mer konkreta eller att lösningen på partiets problem är att vi varit för negativa. Inget av detta behöver vara fel, men det räcker inte för att vi ska bli den kraft som påverkar vilka möjligheter människor har för att leva ett gott liv eller att förverkliga sina drömmar.
När jag engagerade mig i vänstern i början på 1990-talet var det utifrån en växande rasism och nedskärningar i välfärden. För mig som kommer från en bakgrund där politik sågs med stor misstänksamhet var ett politiskt engagemang långt ifrån självklart, tvärtom. Det som ändå fick mig att stanna i rörelsen var hoppet om ett bättre liv och en annan framtid. Det var inte en naiv dröm om socialism utan en ytterst konkret materiell verklighet där jag liksom andra helt enkelt ville leva ett annat, bättre liv än det jag hade när jag växte upp. Jag kom till en rörelse som fick mig att tro på en bättre framtid.
Ett samhällsbygge som är progressivt måste bygga på att människor tror på en positiv utveckling, på någonting bättre. Den som idag har svårt att betala räkningarna i slutet av månaden, plågas av dåligt samvete för att barnen inte kan spela fotboll eller är livrädd för att bilfabriken man arbetar på ska slå igen drömmer varken om socialism eller om budgetmotioner. De drömmer om att barnen ska få spela fotboll och ha samma möjlighet till ett gott liv som andra barn. De drömmer om semester och nya skor. De drömmer om trygghet och värdighet.
Vänsterpartiet har en politik för att uppfylla dessa drömmar. Problemet är att nästan ingen upplever oss som deras alternativ. Anledningen till detta är inte vårt politiska innehåll utan att vi inte får människor att tro på att vår politik kan vara deras framtid.
Vi förlitar oss på att människor är rationella och fattar sina beslut i vallokalen på väl avvägda fakta. Det är en fin tanke men den saknar tyvärr verklighetsförankring. När människor fattar beslut så baseras dessa i mycket stor utsträckning på känsla. Den i politiken som lyckas väcka känslor vinner debatten och vanligt folks stöd. Därför misslyckas vänstern gång på gång. Vi ger dem fakta men ingen magkänsla. Vi ger dem inte några drömmar om något bättre.
En vänster som vill förändra samhället måste våga hoppas och tro på en bättre morgondag. Men vi måste också få andra att hoppas och tro. Det var länge sedan vi gjorde det. Vi måste skapa vår berättelse om vår politik som väcker känslor och identifikation hos människor. Det krävs mycket för att någon ska förflytta sig på den politiska kartan. Det sker inte genom rationella argument utan genom känslor.
Politisk förändring handlar inte om fakta. Det handlar om att tro. Den partiledarkandidat som kan få mig att tro på något bättre kommer att få mitt stöd.
Emil Broberg
Partistyrelseledamot, Linköping

fredag 16 september 2011

Satsa på personalen

En artikel som publicerats i Corren:

Arbetssituationen inom landstinget beskrivs av många anställda som mycket tuff. Vi får återkommande rapporter om låg bemanning, hård stress och att många slutar grund av att de inte orkar arbeta kvar. Nu senast var det barnmorskorna och personalen vid akuten vid US som slog larm.

Att många anställda inom landstinget upplever att deras arbetssituation är så svår att de slutar eller känner sig tvingade att gå ner i arbetstid för att orka är helt enkelt oacceptabelt för oss i vänsterpartiet.

Vid akuten på US har antalet patienter ökat med en tredjedel de senaste åren utan att personalen ökat. För barnmorskorna har antalet förlossningar ökat med mer än 50 % under tio år utan att antalet förlösande barnmorskor ökat.

Sjukvården i Östergötland upprätthåller en god kvallitet och inom förlossningsvården har resultaten tydligt förbättrats. Detta är personalens förtjänst. Vill vi upprätthålla en hög kompetens och en god sjukvård i framtiden måste vi värna personalen bättre. Ingen ska söka sig bort från landstinget på grund av sin arbetsmiljö.

Vi ser idag inte någon politisk vilja att åtgärda problemen utan de borgerliga partierna och Vrinnevilistan lägger hela ansvaret på personalen. Och där vet vi att det inte finns något utrymme för att vidta åtgärder då de inte får tillräckliga ekonomiska resurser för att anställa fler ge rimligare arbetstider så att personalen kan orka med.

Att ständigt lägga sparbeting på hälso- och sjukvården får konsekvenser. De första som betalar är personalen som arbetar hårdare och sliter ut sig. Om det inte vidtas kraftfulla åtgärder från den politiska ledningen så kommer patientsäkerhet och vårdkvalitet blir lidande.

Vänsterpartiet har tillsammans med S och MP presenterat en rad satsningar för att förbättra situationen för personalen och tillföra mer resurser till vården. För att kunna nå en positiv utveckling för såväl personal som patienter krävs det politiskt ansvarstagande. Det saknas helt idag.

Emil Broberg, gruppledare Vänsterpartiet
Sara Frank, Vänsterpartiet

måndag 5 september 2011

Hellre tandvård än sänkt skatt!

Tandhälsan hos unga i Stockholm är kartlagd. Det visar sig, föga förvånande, att barn i familjer med låg inkomst och utbildningsnivå har en betydligt sämre tandhälsa än de barn som bor i de rikare delarna av staden. Detta är som sagt inte förvånande eller nytt. Klasskillnader har alltid synts i munnen. Ibland mer och ibland mindre. Problemet är dock att klassklyftorna i munnen, liksom i övriga samhället, ökar.

Allt som sker i Stockholm tenderar ju att vara uselt. Här finns det dock ett intressant exempel där folktandvården arbetar mer förebyggande och nu sätter resurser på att möte barnen tidigt för att kunna ge så goda förutsättningar som möjligt för att barnen ska kunna förbättra sin tandhälsa. Detta är ju också någonting som får konsekvenser hela livet.

Ett barn som växer upp med en dålig tandhälsa kommer också leva resten av livet med dåliga tänder. Har man dessutom en dålig erfarenhet av tandvården samtidigt som man har begränsade ekonomiska resurser så kommer väldigt många att inte uppsöka tandläkare trots att de har behov.

Vi vet ju att det är otroligt många som av rent ekonomiska skäl inte går till tandläkaren. Detta på grund av att i Sverige har vi bestämt att tänderna inte är en del av kroppen när det kommer till hälso- och sjukvården. Bryter du benet betalar du någon hundralapp eller två. Behöver du fixa en tand så kan det kosta tusentals kronor. Logiken saknas men konsekvenserna är tydliga.

Vi har nu en regering som älskar att sänka skatter. Det är det som de bråkar om internt mellan de borgerliga partierna. Det handlar inom om man ska sänka skatten utan vilka skatter som man ska sänka.

KD fick ju helt väntat stryk i förhandlingarna. Deras höga tonläge om sänkt skatt för pensionärerna var ju bara ett desperat försök att få lite uppmärksamhet. Nu när de lade sig platt så är det nog ännu fler väljare som kommer att tvivla på varför de ska rösta på KD. Jag har lite svårt att förstå deras taktik.

Istället för ett politiskt klimat där allt handlar om skattesänkningar skulle det vara mer spännande med en debatt om människors verkliga problem. Som dåliga tänder till exempel. Här finns det inte någon diskussion alls idag, trots att tandhälsan är ett enormt problem.

Hade jag haft makten hade jag inte prioriterat några skattesänkningar. Inte för pensionärer och inte för välavlönade kroggäster. Jag hade t.ex. valt att istället satsa de resurserna på en billigare och bättra tandvård. Jag tror att de allra flesta faktiskt skulle tycka att det var värt det.

Det vill inte KD och inte regeringen. De inför istället något slags gåvobidrag. Om man skänker pengar till välgörenhet så ska man få dra av lite på skatten. Detta är ett förslag som sågades av regeringens egen utredare, men det kanske är så KD vill finansiera framtidens ”välfärd”: frivilliga allmosor från den allt rikare överklassen.

SVD, DN, AB, AB2, Expressen, EXP2, SVT, SR, SR2, GP
Martin Moberg, Westerholm, Peter Andersson,