Ge mig något att tro på

Här är en artikel jag publicerade i gårdagens Flamman:

Den höst som leder fram till vänsterpartiets kongress i januari kommer vara avgörande. Det handlar inte bara om valet av partiledare utan också om hur vi kommer att se på oss själva och framförallt hur andra kommer att se på oss. Det handlar om hur vi ska kunna bli ett parti som väcker människors intresse.
För att nå dit behöver vi lyfta oss. Partiledarkandidaterna kan inte bara prata om att vi ska prioritera miljöpolitiken, bli välfärdsfeminister, skaffa oss en industripolitik eller att vi ska kaxa till oss. Det duger inte heller att säga att vi ska bli mer konkreta eller att lösningen på partiets problem är att vi varit för negativa. Inget av detta behöver vara fel, men det räcker inte för att vi ska bli den kraft som påverkar vilka möjligheter människor har för att leva ett gott liv eller att förverkliga sina drömmar.
När jag engagerade mig i vänstern i början på 1990-talet var det utifrån en växande rasism och nedskärningar i välfärden. För mig som kommer från en bakgrund där politik sågs med stor misstänksamhet var ett politiskt engagemang långt ifrån självklart, tvärtom. Det som ändå fick mig att stanna i rörelsen var hoppet om ett bättre liv och en annan framtid. Det var inte en naiv dröm om socialism utan en ytterst konkret materiell verklighet där jag liksom andra helt enkelt ville leva ett annat, bättre liv än det jag hade när jag växte upp. Jag kom till en rörelse som fick mig att tro på en bättre framtid.
Ett samhällsbygge som är progressivt måste bygga på att människor tror på en positiv utveckling, på någonting bättre. Den som idag har svårt att betala räkningarna i slutet av månaden, plågas av dåligt samvete för att barnen inte kan spela fotboll eller är livrädd för att bilfabriken man arbetar på ska slå igen drömmer varken om socialism eller om budgetmotioner. De drömmer om att barnen ska få spela fotboll och ha samma möjlighet till ett gott liv som andra barn. De drömmer om semester och nya skor. De drömmer om trygghet och värdighet.
Vänsterpartiet har en politik för att uppfylla dessa drömmar. Problemet är att nästan ingen upplever oss som deras alternativ. Anledningen till detta är inte vårt politiska innehåll utan att vi inte får människor att tro på att vår politik kan vara deras framtid.
Vi förlitar oss på att människor är rationella och fattar sina beslut i vallokalen på väl avvägda fakta. Det är en fin tanke men den saknar tyvärr verklighetsförankring. När människor fattar beslut så baseras dessa i mycket stor utsträckning på känsla. Den i politiken som lyckas väcka känslor vinner debatten och vanligt folks stöd. Därför misslyckas vänstern gång på gång. Vi ger dem fakta men ingen magkänsla. Vi ger dem inte några drömmar om något bättre.
En vänster som vill förändra samhället måste våga hoppas och tro på en bättre morgondag. Men vi måste också få andra att hoppas och tro. Det var länge sedan vi gjorde det. Vi måste skapa vår berättelse om vår politik som väcker känslor och identifikation hos människor. Det krävs mycket för att någon ska förflytta sig på den politiska kartan. Det sker inte genom rationella argument utan genom känslor.
Politisk förändring handlar inte om fakta. Det handlar om att tro. Den partiledarkandidat som kan få mig att tro på något bättre kommer att få mitt stöd.
Emil Broberg
Partistyrelseledamot, Linköping