söndag 2 maj 2010

Klart vi kan ha kåkfarare och missbrukare i politiken

Måste man vara helt obefläckad som politiker? Utvecklingen verkar gå allt mer i den riktningen. Nu avgår en kommunpolitiker i stockholmsområdet efter att det avslöjats att han hittats berusad på sin arbetsplats i kommunhuset naken. Det hade hänt tidigare. Jag har inte så mycket insikt i detta fall. Det är dock antagligen mest en personlig tragedi med missbruk som ligger bakom detta fall. För en tid sedan avgick en centerpartist efter att han kört rattfull. Det kan antagligen göras en lång lista på liknande exempel.
Min uppfattning är att man definitivt inte måste ha ett obefläckat förflutet eller för den delen leva ett till ett hundra procent normalt liv för att vara förtroendevald politiker. Det är inte rimligt. Man ska givetvis som alla andra hålla sig till lagen och så vidare. Men även om man av någon anledning har brutit mot lagen så blir man ju inte en sämre människa för det. Man kan väl högst troligen fatta lika bra eller dåliga beslut oavsett. Om man har en annan uppfattning så blir ju synen på de som begått kriminella handlingar något märklig.
Detsamma gäller ju om man har ett missbruk. Det är ju dessutom inte någonting olagligt (om man inte drar i sig heroin eller något liknande). Missbrukare kan ju alltid få svårt att fullfölja sina arbetsuppgifter men de ska ju då få hjälp att komma ifrån missbruken och återgå till arbetet. Blir man av med arbetet som ett resultat av missbruket riskerar man väl snarare att missbruket förvärras.
Missbrukare finns överallt. Inte ovanligt inom politiken heller. Det är dock ofta rätt skoningslöst när det uppdagas. Gudrun Schyman var väl ett undantag. Hon föll ju på skattefusk senare. Det var nog rimligt att det gjorde det omöjligt att vara ordförande för vänsterpartiet med det i bagaget. Men det är ju lite speciellt att vara just partiledare. Hon satt ju kvar i riksdagen ett bra tag innan hon bildade eget.
Dock är det nog rimligt att ställa lite högre krav på de yttersta företrädarna i landet än på varje kommunpolitiker på ledande nivå. Så att ministrar som fuskat med olika saker fick gå kan nog vara helt korrekt.
Så min fundering handlar egentligen om att om vi vill ha en demokrati där folkvalda ser ut ungefär som befolkningen i sin helhet så måste man acceptera att vi får föra fram såväl kåkfarare, missbrukare och helt vanliga Svenssons. Dock gör dagens medielogik och jakt på skandaler det allt svårare att hantera detta. Om man kan komma en eventuell skandal på spåret så driver man det till sin spets. Oavsett vilka konsekvenser det har för demokratin eller för de drabbade personerna.

SVD, Aftonbladet, Intressant?

13 kommentarer:

Stefan Hillvin sa...

Jag håller helt med dig i dina slutsatser att tvärsnittet av befolkningen måste återspeglas inom politiken. Problemet är att alkoholmissbruk inte generellt accepteras som en sjukdom trots att socialstyrelsen för många år sedan fastslog detsamma. I USA, som i övrigt inte är ett föredöme, är det en merit att ha genomgått behandlig för sin missbruksproblematik. Människor som återvänder till ett fullödigt liv efter slik sjukdom har andra insikter om livet än vad som är vedertaget som norm i Sverige där sjukdomsbegreppet inte ännu är accepterat. Det är ett svaghetstecken för ett modernt samhälle anser jag.

Anonym sa...

Jag måste nog hålla med med vissa förbehåll. Det kan inte bli så att vi dömer ut folk för evigt för att de exempelvis har begått ett brott som ungdom, exempelvis skadegörelse eller liknande. När ska brottet vara sonat? Aldrig någonsin? Just nu är det problem att skaffa sig ett arbete om man har ett brottsregister, många arbetsgivare som statliga tjänster kräver ju ett tomt brottsregister. Men ska det vara så att man på grund av en mindre brott inte kan få skaffa sig ett annat arbete utan måste försörja sig genom kriminalitet? Ökar inte kriminaliteten då? Får man exempelvis inte jobba inom barnomsorg, eller resonerar man att alla med brottsregister är pedofiler? nej, rim och reson måste det vara. Däremot anser jag att politiker som förskingrat eller inte kunnat förstå skillnaden mellan sin egen plånbok och landets skattemedel har förverkat sin rätt att arbete inom politiken. Varför min hårdnackade inställning om detta, jo för att jag har i tidigare arbeten sett hur många av ledande politiker och fackföreningsledare företrädesvis inom arbetarrörelsen, använt skattemedel för att finansiera egna ombyggnader av hus eller lägenheter. De kan tack vare en "solidarisk" arbetarrörelse dölja denna plundring av statliga medel. Den som läcker eller avslöjar detta drabbas synnerligen hårt. Men varje person som har arbetat inom LO-borgen skulle kunna styrka att citatet att "det är bara vanligt folk som behöver följa lagar och regler" om de ville. Det handlar om så mycket mer än en Toblerone, både för Mona och resten av rörelsen.

Anonym sa...

Polis, militär, läkare, taxichaufför. Eller varför inte lärare, fulla barnskötare.

Självklart är det i många yrken direkt olämpligt att ha missbruksproblem som gör sig påminda i tjänsten. Sjukskrivning, vård, omplacering är några av stöden som normalt erbjuds.

Som kommundirektör representerar man kommunen. Självklart ställs det högre krav på stabilitet, redbarhet et.c.

Visst, vi kan ha ett kravfritt samhälle som inte sätter gränser för de som har givits förtroendet att bemanna samhällskritiska funktioner.

Men i ett sådant, får sjuksköterskor, taxichaufförer, kommundirektörer m.fl. finna sig i en ersättning som står i proportion till ansvaret. Ju mindre ansvar, desto mer svårplanerad kvalitet blir det på vad de anställda levererar. Med det opålitliga anställda, behövs fler av dem, för säkerhets skull, man kan ju räkna med att de finns tillgängliga när de ska.

Så tar vi första steget mot att bli en bananrepublik, med horder av lågproduktiva, lågavlönade, opålitliga / ansvarslösa anställda.

Se på t.ex. Grekland.

Mikael sa...

Jag vill bara säga att ett missbruk inte är en sjukdom. Det är en fånig inställning. Är en heroinmissbrukare sjuk? Ne, hen har ett beroende. Detsamma gäller för alkoholmissbrukare... Eller rökare..

Anonym sa...

Re Mikael

Alkoholmissbruk till skillnad mot narkotikamissbruk eller rökning är till stor del ärftligt betingat, därav klassificeringen som sjukdom.

En rimlig konsekvens borde vara att personen sjukskrivs tills sjukdomen behandlats.

Thomas sa...

Har full förståelse, att det är svårt att vara nykter och samtidigt föra en liberal- eller kommunistisk politik!

Johan F sa...

Under sin mest framgångsrika tid som v-ledare var Gudrun Schyman, har det visat sig i efterhand, aktiv alkoholist. Tänkvärt, även om det naturligtvis var en helt orimlig personlig situation.
För övrigt har vänsterpartiet en del f d missbrukare på förtroendeposter, som Alice Åström.

Emil sa...

Det är klart att man inte kan låta folk vara berusade på jobbat. Det gäller ju alla kategorier. Det gäller ju att se att folk har problem och hjälpa dem med det. Inte omedelbart koppla det till att man borde få sparken. Mitt inlägg handlade ju i stort sett om att allt för högt ställda krav gör att demokratin undermineras. Frågan om olika brott som gör att man kanske ändå ska uteslutas kan ju variera från fall till fall men självklart kan man ju inte acceptera vad som helst. Men där sådant skett brukar det ju falla sig naturligt att man avgår eller inte får fortsatt förtroende. Ett bra exempel på det är ju den så kallade Motala-skandalen som rullade upp på 1990-talet.

Anonym sa...

Tänkvärt! Jag ser beroende som en sjukdom, men vi är nog många som dricker för mycket. Faktum är att kravet på en förtroendevald skall kanske vara lite högre än för oss andra. Trots allt är det beslutfattare vi pratar om. Jag lider med honom och hoppas att det går bra med hans rehab.

Emil sa...

Givetvis ska man alltid ställa krav på förtroendevalda. En massa krav. Dock måste det ju handla om vilka beslut man fattar och inte så mycket om man har ett missbruksproblem eller om man blivit dömd för brott. I många fall kan ju sådana erfarenheter ge möjlighet till kunskap som annars saknas.

Staffan sa...

Skulle nog vilja påstå att missbrukare, kåkfarare och andra människor som kanske levt ett lite krokigare liv än medelsvensson har en hel del att tillföra. Kanske lite empati och insikt i hur det är att leva med svårigheter? Hellre en lite ärrad och livserfaren politiker som gått på några törnar än en strömlinjeformad produkt av det politiska maskineriet som alltid har ryggen fri!

Anonym sa...

Nej, jag håller inte med!
En alkoholist är alltid en alkoholist, även om han eller hon är en nykter sådan.
OIm alkoholism skall kallas en sjukdom så är det det en kronisk sådan. Man blir aldrig frisk från alkoholism. Det räcker med en öl så är det kört igen.
Låt oss slå fast att alkoholism är en sjukdom. Slutsatsen är given och den blir:
Sjuka människor skall inte vara politiker.
Peter Olsson

Emil sa...

om sjuka människor inte ska vara politiker gäller det alla former av sjukdomar eller bara alkoholism? Det blir ju med det resonemanget svårt att rekrytera människor som arbeta politiskt om man måste lämna in ett friskhetsintyg på att man t.ex. inte är allergiker.