En passage i recensionen innehåller en viktig, kanske avgörande fråga kring hur man, i synnerhet från massmedia, bör förhålla sig till Sverigedemokraterna. Magnus Eriksson skriver:
Boken vinner på Niklas Orrenius icke-sensationalistiska skrivsätt. Han framhäver normaliteten i partiarbetet. Så blir abnormaliteten i partiets ideal och karaktär tydligare. Genom att skriva om partiet på samma sätt som man skriver om andra partier, visar man att Sverigedemokraterna inte är som andra partier.
Det har sina rötter i aktionsgruppen Bevara Sverige svenskt. Dess första ordförande var nazist. En av partiets första kommunfullmäktigeledamöter, en ung kvinna i Höör, var också medlem i Nationalsocialistisk front. Ännu för tio år sedan ville partiet förbjuda utomeuropeiska adoptioner och införa dödsstraff i Sverige.
Allt detta har kretsen kring partiledaren Jimmie Åkesson försökt sudda ut. Flera uttalade rasister har uteslutits, och dagens sverigedemokrater har ersatt uniformer och marschkängor med kostym och slips. De vill inte heller tala om gamla tider. I stort har medierna tillmötesgått deras önskemål.
Det är annars helt rimligt att diskutera partiets förflutna. Dagens ledare gick med i ett parti där gamla nazister var med, ett parti som ville införa dödsstraff och som måste poängtera att medlemmarna inte skulle klä sig i uniform. Varför sökte de sig till ett sådant parti, om de är pålitliga demokrater?
Detta är ju viktiga och avgörande noteringar kring Sverigedemokraterna. Eriksson gör också en liknelse i sin artikel kring den kritik som vänsterpartiet utsätts för på grund av vår historia. Här finns ju ett historiskt brott med partierna i öst som skedde för mer än 45 år sedan och som slutgiltigt gjordes upp med i början på 1990-talet. Vänsterpartiets internationella relationer har med goda skäl kritiserats. Det är helt korrekt. Dock tenderar man vara mer villig att glömma högerns mörka historia framför vänsterns. Kan det bero på att vänstern faktiskt har ett program och en politik som utmanar de maktförhållanden som högern och då också extremhögern vill försvara och stärka. Är glömskan ideologiskt motiverad?
Intressant?, Rödgrön,
Inlägg
5 kommentarer:
Men "höger" - menar du då Folkpartiet, som samarbetade med svenska nationalsocialister så sent som 1947, alltså två år efter Hitlertysklands sammanbrott? Eller Socialdemokratiska Arbetarpartiet, som samarbetade med dem innan kriget? Eller Bondeförbundet, dvs Centern, som också gjorde det?
Jag tror man bör se till sakfrågor när man bedömer ett parti.
"Inte som andra partier" - Om alla partier vore som alla andra partier, hade vi då demokrati??
Pappan
(blogg: Pappans murslev)
Naturligtvis skall Sverigedemokraterna granskas kritiskt- precis somm alla andra partier. DET är någonting socialister tenderar till att glömma, att dra koftan över huvudet och indignerat- hulkande säga "Hur vågar de? Vi är ju faktiskt socialister!", men har totalt glömt sitt eget partis mycket dubiösa historia (Gunnar och Alva Myrdal, någon?).
Samtliga riksdagspartier (möjligen med undantag för MP) har fler än ett nazistiskt skelett liggande i garderoberna. Ja, det gäller även kommunisterna som visserligen stödde och sympatiserade med Sovietunionen under andra världskriget men stödet och sympatin fanns även där när Soviet hade en pakt MED Nazityskland.
För glöm inte att Nazisterna var socialister, nämligen nationalsocialister och att samtliga större rasistiska politiska rörelser har sitt ursprung i socialismen!
Det är ju också därför merparten av SD:s nyfunna supportrar kommer från socialdemokraterna, samma grundlägggande ideologi helt enkelt. Stöd för en stark stat och varande protektionister i grund och botten. Folkhemsivrare! Jag skulle inte gå så långt som att kalla SD för ett rasistiskt parti. Att kritisera invandringspolitik eller andra ideologier är inte bara grundlagsberättigat, det är en absolut nödvändighet för en fungerande demokrati, även om jag vet att det svider i både själ och maggrop hos många socialister att det faktiskt förhåller sig så, inte på grund av kritiken av IV politiken och ideologierna i sig, utan för att de- som är så goda- faktiskt riskerar att själva bli kritiserade.
" Här finns ju ett historiskt brott med partierna i öst som skedde för mer än 45 år sedan och som slutgiltigt gjordes upp med i början på 1990-talet."
Nehej duNågot uppbrott från öststatssocialismen har aldrig skett till fullo! Den visan får du dra någon annan stans. Vi har Palme, vi har Ohly (som fortfarande kallar sig för kommunist/Stalinist, vi har miljöpartiet vars grönflum har sina rötter i både nazistisk och kommunistisk pseudovetenskap, vi har Myrdalarna och deras rasbiologiska teorier, det finns säkert många, många inom de röda partileden som skulle kunna kallas såväl rasister som totalitära socialister och till sist har vi röstboskapen- de somm röstar rött därför att "jag har ju alltid gjort det".
http://www.youtube.com/watch?v=Xwd7E4VZwv0
Ursäkta mig- men jag glömde.
Motfrågan till dig blir ju en straffspark:
Är glömskan kring socialismen ideologiskt betingad?
Kära vänsterpartist, eller kanske rättare, Kära Kommunist! Lars Ohly & Co har lovordat Sovjets öststats diktatur även så sen som på 2000-talet, dessutom påstår LO att Kuba är en demokrati! INNAN Ni kritiserar andra partier, och klagar inte minst på SD, så ska NI syna er egen politiska historia som är en skam för varje demokrat! SD framstår som ett lamm jämfört med Ert gamla Sovjet-hurrande för diktaturen i de f.d öststaterna!
demokraten
Det är lite förvirrade inlägg och det går ju inte att gå i svaromål på allt. Jag försöker hålla mig till det som känns viktigast.
Påståendet om att vänsterpartiet inte gjort upp med sitt förflutna är ju märkligt. Inget annat parti i Sveriges historia har öppnat sina arkiv för oberoende forskare för granskning av partiets förflutna. För här finns det en mängd saker som med all rätt ska kritiseras och lyftas fram. Detta gjorde vänsterpartiet i början på 1990-talet och har fortsatt med det sedan dess. Förvisso för sent. Jag hade givetvis önskat att det aldrig skett men nu är det så. Men det är tveksamt om man kan göra mer än vad vänsterpartiet har gjort.
Att vänsterpartiets historia skulle ha fallit i glömska tror jag inte. Tvärtom. Det är ju just detta som jag lyfta fram i artikeln och som lyfts fram i den recension som jag skrev om. Det finns starkare intressen i samhället som vill använda vänsterns historiska misstag än att lyfta fram de mer nutida misstagen hos extremhögern.
Jag har nu dessutom inhandlat den aktuella boken på väg till tåget så inom kort återkommer jag med en egen recension. På återseende...
Skicka en kommentar