Hägglunds utgångspunkt är att människan är en moralisk varelse som hela tiden kan välja mellan att agera rätt eller fel. Med detta blir samhällets straffutdömande avgörande för såväl brottsoffer som brottsling. Med ett utdömt straff som avtjänas av en brottsling så skulle denna återupprättas som moralisk person och då kunna leva ett liv som alla andra. En ostraffad människa som begått ett brott skulle således vara en omoralisk person.
Hägglund skriver (det är värt ett längre citat):
"För den som har tagit sitt straff har sonat sitt brott och har med det återupprättats som moralisk person. Man har fått en chans att i andras ögon återinträda i samhället som en ansvarstagande person. Det är alltså en annan diskussion än frågan om straffets längd. Det handlar om straffet som sådant, dess vikt för ett civiliserat och i verklig mening moraliskt samhälle.
/.../
Men för brottsoffret är det stötande och för brottslingen är det förnedrande. Den som straffas – inte för att sona något – utan enbart för att förvaras bakom lås och bom, till skydd för andra, eller låsas in enbart för att vårdas – frånerkänns i och med det sin moraliska förmåga. Och därmed faktiskt också en stor del av sin värdighet. För om brottet inte kan sonas uteblir också brottslingens återupprättelse.
Frånvaron av straff blir i den meningen det grymmaste straffet av alla. Det blir en utstämpling ur den allas vår gemenskap som kulturellt och mellanmänskligt till stor del definieras av alla människors inre kamp att göra det rätta. I förhållande till sig själv, och i förhållande till sina medmänniskor.
Straff är ett nödvändigt inslag i rättsskipningen för allas vår skull. För allas upprättelse, men också för att vidmakthålla den människosyn som ytterst är ett värn mot den kalla materialism som vänstern ger uttryck för."
Hägglunds syn känns inte alls så avlägsen från den katolska rättsuppfattningen eller traditionen. Att sona sitt brott är helt enkelt ett individuellt ställningstagande som ska åtföljas med ett straff. När straffet är fullföljt så är man återupprättad inför gud. Inom katolicismen som sker detta till stor del genom bikten. Det är i erkännandet inför gud och hans representanter på jorden som man får upprättelse och straff.
Människosynen som Hägglund står för är ju en tydlig kontrast till den som han angriper vänstern för att hysa. Min, och som jag uppfattar en relativt traditionell "vänsterhållning", är att människovärdet är detsamma för alla brottslingar eller inte, straffade eller inte. Jag har själv begått en rad brott genom åren (och då betydligt grövre än trafikbrott) men upplever inte mig själv som utstämplad ur allas vår gemenskap vare sig kulturellt eller mellanmänskligt. Jag uppfattar det inte heller att jag på grund av detta fråntagits min värdighet. Jag tror inte heller att de som suttit av sina straff känner sig mer inkluderade eller värdiga bara för detta. Tyvärr är det nog oftast helt tvärtom.
Vad jag vet så finns det ytterst lite som talar för Hägglunds ståndpunkter rent faktamässigt. Om det ändå skulle förhålla sig på det sätt som Hägglund hävdar så leder det fram till ståndpunkter som borde förpassats till historiens skräphög. För hur förklarar Hägglund, om det inte är sociala förhållanden, att människor som lever i socialt utsatta situationer i mycket högre utsträckning begår och döms för brott än de som har en bakgrund med betydligt mer gynnad social situation. Det leder ju bara till slutsatsen att arbetarklassen eller "underklassen" består av individer som saknar moralisk förmåga och vilja att leva ett gott liv utan förfaller till frestelser och brottslighet i avsaknad av en god moral. Överklassen däremot är mer moraliskt överlägsna (deras brottslighet håller sig kanske mest till kvinnomisshandel och skattebrott).
Hägglund pekar inte ut den lösning som för mig blir uppenbar utifrån hans text. Vägen till återupprättelse som människa går via frälsningen. Det är genom frälsningen som vi återupprättas som goda individer och får syndernas förlåtelse. Vi tar straffet och erkänner vår skuld inför gud och går sedan renade ut i livet. Men så fungerar det inte. Det hade ju varit en enkel lösning. Fler präster i skolan, fängelserna och så vidare så skulle vi kunna upprätta fler moraliska människor som aktivt väljer det goda före det onda. Som väljer gud istället för satan.
Jag delar inte Hägglunds världsbild (förvånande?). Det må vara en vänsteruppfattning men jag tror ändå på att den enda vägen för att komma åt brottslighet är att bekämpa dess sociala grund. Ökade klyftor ökar brottsligheten. Ökad jämlikhet minskar brottsligheten. De som döms för brott ska inte brännmärkas för livet utan ges möjligheter till rehabilitering under den tid som de avtjänar samhällets straff. Straffen ska ju i grunden vara en möjlighet för den dömda att få nya möjligheter i livet. Det handlar då inte om ett moraliskt ställningstagande utan om att skapa sociala och materiella förutsättningar för detta.
Frälsning är inte lösningen på samhällets problem. Gud är inte lösningen. Det kan väl vara en tröst för vissa att ha någonting att tro på men det är inte någon lösning på dagens samhälles problem. Lösningen stavas jämlikhet. Ingenting annat.
SVD, Intressant, Rödgrön, Alltid rött alltid rätt, nonicalssus, Aftonbladet
Inlägg
6 kommentarer:
Göran har helt rätt, man har ett val, slå ihjäl en 78 åring som försvarar sin 80 åriga make eller inte. Det är inte "samhällets" fel om man väljer att slå. Genom att låtsas som om det har "sociala" orsaker avhumaniserar man gärningsmannen, han är oförmögen att välja! I förlängningen på det ligger ju att man avlivar eller permanent låser in såna som inte "kan välja". Dessutom måste alla beväpna sig, för att försvara sig mot såna som parkeringsmannen. I dagens Sverige är brottslingarna beväpnade, folket obeväpnat och polisen nerlagd sen 60-talet.
Du försöker blanda bort korten med en religion vi inte har i Sverige. Den dominerande religionen i Sverige är fortfarande socialismen, det är det som är problemet! Det är du som är "frälst", Göran visar hur.
Absolut att brott i vart fall syns tydligare i fattiga områden. I rikemansområden, som där jag jobbade ifjol, är den sociala nöden oftare själslig och osynlig. Lika skadlig för individens självkänsla och värdighet även om det inte syns!
Men min fråga till dig blir denna - har inte den fattige ett val? Visst sker brottslighet för att nöden inte har någon lag, men i dagens Sverige är sådana tillfällen rätt sällsynta. Oftare är väl brottlighet speciellt hos unga en fråga om slentrianmässigt våld i brist på annat att göra. Att då säga att straff inte är rätt (här förutsätts psykiskt friska individer, naturligtvis) är att säga till dessa unga att "vad du gör spelar ingen roll. Inte ens när du gör fel". Bättre då att ge bästa möjliga förutsättningar för ett gott och värdigt liv (hur det ser ut kommer vi nog tänka olika om) men samtidigt akta oss för att göra människan oansvarig för sina gärningar.
Att påstå att människor som begår brott i vårt samhälle är en produkt av sociala orsaker, är att bortse från sanningen. Den ideologin kommer från psykologins teorier om att det är inte fel på brottsutövaren utan den sociala miljön, som påverkat personen att begå brottet. Därför försöker psykologin ta itu med de saker runt omkring som hänt men inte kärnan till problemet, dvs ondskan i varje människa.
Så länge människan kommer förneka ondskan i sig själv så kommer vår värld aldrig bli bättre utan stadigt sämre. Den som tror något annat är ganska blind om man säger så. Vem kan lösa människan från ondskan? Ja inte är det vänsterideologier, Marx eller socialismen osv. utan enbart en enda person nämligen Jesus Kristus.
Men så fort hans namn lyfts upp så blir en del sekulariserade svenskar nervösa och slår bakut. Men människan har från begynnelsen försökt lösa världens problem själv, har vi lyckats? Kommer vi lösa det själva? Svarar man ja på dessa frågor då tror man mer på människans kraft som hittills inte lyckats förändra vår värld utan snarare försämrat den för varje årtionde som går.
Johannes: ondksa är skapat av människan. Väldigt ofta med Jesus som ursäkt. Jag synar din lögn.
De som representerar den "kristna" linjen har ju inte riktigt förstått eller helt enkelt undvikit att svara på det som följer med deras tal om att det är den inneboende ondskan eller avsaknad av personliga beslut som leder rätt. Med denna hållning måste man ju hävda att fattiga människor är ondare och sämre människor som inte klarar av att göra denna typ av val som man hävdar att man står inför.
Man kan ju alltid ta enskilda fall och lyfta till diskussion. I det aktuella fallet är det ju faktiskt omöjligt och i sammanhanget ointressant. Jag menar förvisso inte heller att människan är en robot eller ett djur som bara agerar på nyckelretningar eller enbart är förprogramerade att agera på ett visst sätt. Man har ett val i många lägen. Men hur detta val ser ut beror till allra största deln på vilken bakgrund eller vilken ryggsäck man har med sig. Är man uppvuxen i sammanhang där våld är vanliga inslag (t.ex. en mishandlande far, uppvuxen i krig och så vidare) så är det fullt rimligt att våld inte liggter så långt borta än om man är uppvuxen i någon annat sammanhang där detta inte existerar annat än på tv eller i tidningarna.
De sociala förutsättningarna är avgörande. Annars måste ni komma upp med en god förklaring till varför brottsligheten är fördelad som den är. Det räcker inte med att hävda att man i socialt utsatta områden inte mött Jesus Kristus...
Tyvärr lämnas det sociala sammanhanget utanför mer och mer. Detta ser man inte minst inom psykologin där man i slutet av 80-talet liviligt diskuterade arv vs miljö. Nu ser vi att arv var det som vann och numera är allt gener dvs förutbestämt. Detta har fått stort inflytande på sk kriminalvård, synen på brott och fängelsestraff. Synen på brott och straff börjar närma sig 1850 års nivå. Man kommer dock inte ifrån att det är bevisat att ungefär lika många som röstar på Centern har psykopatiska tendenser. Det måste finnas möjligheter att spärra in de centerpartister som är farliga för andra och även för sig själva.
Skicka en kommentar