Beräknande lögnare i alliansen?

Jag uppfattar mig inte som en särskilt naiv person. Nej, snarare skulle nog många i min omgivning hävd att jag är en cyniker. Men ibland förundras jag över politiken och hur den bedrivs. Jag har ännu inte läst Torbjörn Nilssons bok De omänskliga men den verkar ju vara intressant läsning. Där kanske man kan hitta någonting som kan svara upp mot mina funderingar denna sena söndagskväll.
Det som rör sig i det Brobergska huvudet är hur de borgerliga partierna och deras företrädare uppträder som ogenerat ohederligt i många sammanhang. De ljuger och hittar på utifrån den situation som de befinner sig i. Att man många gånger inom politiken anpassar sitt budskap, skarvar när man är osäker eller om man väljer att vinkla en fråga något ohederligt genom att bortse från vissa fakta kan även jag göra (även om jag inbillar mig att jag är väldigt återhållsam med detta). Men det som jag upplever att borgarna sysslar med är någonting annat. Det är överlagda och kalkylerade lögner eller felaktigheter.
I dagens debatt och mediala situation är det de snabba utspelen med goda möjligheter till rubriksättning som premieras. Ju enklare och desto snabbare ju mer utrymme får man. Dessutom hinner det aldrig göras någon form av granskning från journalisternas sida.
Jag har tre aktuella exempel som jag tycker illustrerar problematiken ganska bra.
Det första är debatten om avdrag för hushållsnära tjänster (aka Pigavdraget eller Rut). Här presenterade tjänsteföretagens intresseorganisation Almega en rapport där de hävdade att 11 000 nya jobb skapats inom hemserviceområdet. Eller det var åtminstone så som det presenterades. Moderaterna snappade upp frågan och gjorde de 11000 nya jobben till sina och hävdade att alla skulle försvinna med ett maktskifte. Det gick några dagar innan någon på riktigt hade hunnit granska uppgifterna som Almega och Moderaterna spred. För det visade sig ju snart att det inte förhöll sig så som man försökte hävda.
Det andra exemplet är när Anders Borg veckan innan vårbudgeten skulle presenteras gick ut och hävdade att man skulle göra särskilda satsningar på kvinnor. Vid det tillfället var budgeten helt klar och Borg visst mycket väl vad budgeten innehöll. Den innehöll inte några satsningar på kvinnor på det sätt som han hade gett bilden av.
Det tredje exemplet är när regeringen presenterade sin infrastruktursatsning för framtiden så fanns det inte några pengar avsatta för Norrbottniabanan som verkligen hade behövts. När detta uppdagades skickades en statssekreterare från Centern ut och hävdade att det minsann fanns pengar avsatta och allt var som det skulle. Banan skulle byggas. Problemet är dock att det inte finns några pengar. Det var bara ett påhitt.
Vad kan man dra för slutsats av dessa tre exempel. Jo jag antar att man i det borgeröiga lägret kallt räknar med att det är fler som uppfattar det ursprungliga utspelet än de som uppfattar den flera dagar senare kommentaren om att det inte stämde. Borg vill locka fler kvinnor till moderaterna och hävdar att de har satsningar som inte finns. Han kan ju inte göra det när budgeten kommer för då finns ju facit. Men en vecka innan kan ju inte någon granska och när väl budgeten kommer har man glömt bort det hela. Dock har man etablerat en bild av att de säkert satsar på kvinnorna, varför annars hävda det.
Det som borgarna ägnar sig åt är ju någon form av manipulation som är svår att komma åt. Den är dessutom med största sannolikhet effektiv. Sedan gör säkerligen även andra partier på liknande sätt. Jag noterade till exempel att Miljöpartiet i en enkät från LO-distriktet i Stockholm svarat på ett helt annat sätt i vissa frågor än vad de brukar göra i andra sammanhang där jag stöter på dem.
Gör då inte mitt eget parti detta ibland? Inte vad jag vet faktiskt (och jag brukar ha hyfsad koll). Det är inte bara någonting jag hävdar för att måla upp en juste bild av mitt eget parti. Det är nästan så att man ibland känner att vi är alldeles för hederliga i vårt agerande vilket gör att man får extra svårt för andra partier och deras agerande.
Är längtan efter makt så stor inom politiken att man inte drar sig för enkla men samtidigt utstuderade och effektiva sätt att måla upp bilder av sig själv och sitt eget parti att man gör nästan vad som helst. Man tänjer på sanningen och ljuger och kalkylerar med att vinsten är större än förlusten på lögnerna. Är det längtan efter makt och inflytande som gör folk inom politiken till just så omänskliga som Torbjörn Nilsson hävdar?
Läs mer om exemplen på Alliansfritt Sverige.
Intressant?, Rödgrön Aftonbladet,