Sveriges närvaro ökar våldet i Afghanistan

Att Sverige befinner sig i krig blir väl allt tydligare för de flesta. Krigsretoriken och patriotismen breder ut sig. Åtminstone i medierna som försöker piska upp stämningarna ordentligt. Värst är nog ändå expressen som nu lanserar ”Gula bandet”, vilket är en liten pin man ska köpa för att stötta de svenska soldaterna. Märket säljs under en stor rubrik ”Stötta svenskarna i Afghanistan” skrivet med svenska flaggan som bakgrund. Sverigedemokraternas estetik känns inte så långt bort.

Men det är ju inte bara expressen där krigsretoriken blomstrar. I Aftonbladet skriver Jan Eliasson, som jag ändå uppfattat som en rimlig man på många sätt tidigare, om Sveriges behov av att fortsätta kriga. Han skriver även om de soldater ”som fått offra sina liv i Afghanistan”. Eliasson som är tung sosse visar nog på att Afghanistanfrågan kanske blir en av de allra svåraste att lösa ut i det rödgröna samarbetet. För inte kan väl vi i vänsterpartiet acceptera att vi för ett orättfärdigt krig?

Det finns dock ljusglimtar och här är Åsa Linderborg en sådan (som vanligt). Hon skriver alldeles utmärkt i Aftonbladet som ändå ger utrymme till båda sidorna i debatten (och som ännu inte säljer några gula band).

Åsa skriver bland annat:

Talibanerna har inte min sympati, men det har heller inte kapitalet när det tar till vapen. De soldater som åker till Afghanistan gör det säkert i tron om att de ska bringa fred och utveckling – det är just därför de hemvändande kistorna är en tragedi på riktigt – men det verkliga motivet för den svenska truppnärvaron är inte att befria kvinnorna från burkan, utan krasst rationellt kryperi för en stormakt som vill ha herravälde i en geopolitiskt avgörande region. Kanske spekulerar man om framtida favörer i form av feta handelsavtal.

Oavsett vad man tror om motivet bakom ockupationen av Afghanistan är det glasklart att den utländska truppnärvaron ökar våldet.

Skulle nog inte uttryckte mycket bättre själv.