Jag älskar SJ, trots allt

Jag är en mycket frekvent resenär hos SJ. De senaste veckorna har jag åkt sträckan Linköping - Stockholm ett otal gånger. Förseningarna irriterar och man blir alltid lite stressad då tidsschemat är tajt. Man ska till möten, hämta barnen på dagis och så vidare. Men trots detta älskar jag ju SJ. Personalen är ju alltid trevlig och bra. Komforten är ju hög. Maten i bistron kan man ju önska mer av, men jag är ju kräsen som sjutton. Så där är det väl mig det är fel på.
Det finns stora problem för SJ. Men är det egentligen SJ:s fel? Knappast. Sverige har länge undvikit nödvändiga investeringar i kollektivtrafiken. Detta får konsekvenser. Vi har för få spår som dessutom är gamla. Vi pressar systemen till gränsen samtidigt som underhållet är eftersatt.
Den borgerliga regeringen har dessutom presenterad ett antal förslag för kollektivtrafiken som skulle leda till än större problem. Det handlar bland annat om fri konkurens på spåren. Detta innebär att man ska ha någon form av fri konkurrens från privata företag på spår som redan idag är överbelastade. Alla internationella exempel visar att detta leder till en katastrofal situation för alla resande. Se inte minst på England hur det blev där.
Vi behöver således en ny giv för tågtrafiken i Sverige. Vi behöver stora investeringar i höghastighetståg. Det skulle minska restiden markant samtidigt som det skulle skapas mer utrymme för fler tåg och mer godtrafik. Vi behöver ett bättre underhåll av spåren. Vi behöver kanske också satsningar på nya tåg som klarar problematiskt väder. Önskelistan kan göras lång. Men det är inte SJ som äger denna. Det är politiken och här inte borgarna villiga att göra tillräckligt. De satsar hellre på motorvägar. Vi behöver en ny regering som vågar satsa för framtiden.
P.S. Jag skriver detta på tåget till Linköping som just nu är 30 minuter försenat så jag missar inledningen på ytterligare ett möte. Men jag älskar SJ ändå.


Se även Aftonbladet