Vänsterpartiet har haft kongress. Det är nog få som missat detta. Dessutom har det valts en ny partiledare och en ny partistyrelse. Det är alltid en maktkamp inför och under kongresserna där olika personer ska hissas eller dissas. Skälen kan vara politiska, personliga eller ganska oförståeliga. Efter kongressen startar en ny maktkamp där positionerna inom partistyrelsen ska fördelas. Här handlar det om fördelning av makt, inflytande och prestige.
Posterna som i första hand ska fördelas är de sex platserna (en är ju given för partiordföranden) i verkställande utskottet, en eller två vice ordföranden samt en partisekreterare. Det är de personer som innehar dessa platser som kommer att utgöra vänsterpartiets yttersta ledning de kommande åren.
Jag har suttit i partistyrelsen under ett antal år men valde nu att inte kandidera igen. Flera av dessa satt jag i den interna valkommittén som är beredande organ för alla val i partistyrelsen. Valen som ska göras efter en kongress är de viktigaste och de som arbetas mest med. Det är också här som det blir tydligt vilka drivkrafter som finns, hur olika människor agerar för att gynna sina egna intressen och å vidare. Inte sällan handlar det om personliga motsättningar.
Som ny partistyrelseledamot hamnade jag efter kongressen i valkommittén som bland annat skulle utse en ny partisekreterare. Det var en process som har stora likheter med den som nu verkar finnas i den nyvalda partistyrelsen. Det fanns flera kandidater med ambitioner.
En av kandidaterna hade mer tydligt uttryckt sin vilja att bli partisekreterare. Dessutom hade partiordföranden uttryckt någon form av stöd för denna persons kandidatur. Detta föranledde många personer i och runt partistyrelsen att börja agera för att denna person av just dessa skäl inte skulle bli vald till partisekreterare. De sakliga skälen var grumliga utan diskussionen innehöll mycket formalia och andra ickeargument. Det viktigaste var inte vem man valde till partisekreterare utan att den aktuella personen inte blev vald. Det främsta skälet var att man ville begränsa partiordförandens makt och möjlighet att driva på politiken.
Vid samma tillfälle skulle partiet välja vice partiordföranden. Det blev ett val av två personer. Även här fanns tydliga inslag av att skapa någon maktbalans och nästan medvetet bygga in personliga och politiska konflikter i partiets ledning.
Detta är ett mönster som jag sett upprepas gång på gång i vänsterpartiet. Ibland har även jag varit delaktig i detta arbete. Med facit i hand så kan jag se att det är ett direkt dåligt sätt att arbeta på. Det har nog bidragit till att vänsterpartiets yttersta ledning inte har varit så handlingskraftig och pådrivande för att utveckla partiet som den annars hade kunnat vara. Det är sorgligt.
Det är också sorgligt att se att samma tendenser upprepas igen. På Facebook rasar nu en mer öppen debatt än tidigare men det är samma strukturer och samma typ av argumentation som jag nu ser. Det viktigaste är ibland att blockera en kandidat än att välja en riktigt bra kandidat. Den här gången är det inte minst könsaspekten som verkar vara det som man för fram som det största argumentet.
Det skulle vara otänkbart med en manlig partisekreterare när vi har en manlig partiledare. För min egen del skulle jag inte ha några problem med män på båda dessa poster, men det förutsätter att man har fler kvinnor på andra tunga poster. Inte minst i verkställande utskottet.
Under hela processen med val av partiledare har argumentet mot två partiledare varit att vi vill slå vakt om det kollektiva ledarskapet och att det inte är en lösning med en man och en kvinna som partiledare. Argumentationen om ett kollektivt ledarskap verkar ha glömts bort nu efter kongressen när voteringen om det delade ledarskapet är över.
Mitt råd till den nyvalda partistyrelsen är att börja med att diskutera vad vi vill ha för partisekreterare. Vill vi ha en nationell ombudsman som ansvarar för att upprätthålla organisationen, lösa konflikter och hålla ordning på partikansliet eller vill vi ha en partisekreterare som har som sin främsta uppgift att leda den politiska och organisatoriska utvecklingen av vänsterpartiet de kommande åren. Jag har sett den första varianten och är helt övertygad om att det vänsterpartiet behöver är en partisekreterare som kan bidra till att utveckla vår politik och organisation.
Det finns de som menar att man som partistyrelseledamot kan bidra till att utveckla partiet. Det är inte sant. Den möjligheten är ytterst begränsad. Makten till förändring ligger i verkställande utskottet och hos partisekreteraren.
Vidare tycker jag att partistyrelsen ska fundera över sammansättningen av verkställande utskottet. Min erfarenhet från föregående period är att det skulle behövas ett VU som har mer kraft och vilja till politisk och organisatorisk utveckling. Det är inte den uppfattningen som jag fått av VU de senaste åren. Utifrån det skulle jag råda till att röra om i grytan. Byt ut folk. Sätt dit de som är hungriga på arbete och som har en vilja att åstadkomma resultat.
Mitt VU skulle nog se ut enligt följande: Jonas Sjöstedt, ordförande, Aron Etzler, partisekreterare , Josefin Brink, vice partiordförande, Rosanna Dinamarca, vice partiordförande, Ulla Andersson, Karin Rågsjö och Ida Legnemark.
Det skulle vara en bra blandning av gammalt och nytt med spridda kunskapsområden samt flera personer som skulle kunna vara starka och kända representanter för vänsterpartiet i framtiden.
Det primära för mig är att vänsterpartiet får en ledning som kan leda partiet. Så vågar pröva förändring och utveckling. Jag hoppas att också partistyrelsen vågar detta och inte stirrar sig blind på gammalt groll, personmotsättningar eller av olika strategiska skäl vill välja vissa personer för att förhindra andra kanske mer kompetenta.
Inlägg
