Vänstern inspireras av USA

En artikel som jag skickat till Norrköpings tidningar inför vår partieldarutfrågning i Norrköping nu på lördag:

Val av partiledare har i Svenska partier länge varit en intern och sluten process. Få personer, såväl inom som utanför partierna, har varit involverade i de avgörande diskussionerna. Goda exempel på det är Socialdemokraternas val av Håkan Juholt och nu inom Kristdemokraterna där partiledningen verkar ducka för all öppenhet kring Göran Hägglunds framtid.

Redan tidigt när det stod klart att vänsterpartiet stod inför en diskussion kring partiledarskapet så valde vi att göra processen så öppen som möjligt och vi uppmuntrade flera kandidater att kliva fram.

Här i Östergötland har vi i flera omgångar bjudit in de fyra kandidaterna för att möta östgötar på arbetsplatser, skolor och gator och torg. Vi har också erbjudit alla medlemmar och andra intresserade goda möjligheter att komma på öppna möten med kandidaterna.

Runt om i landet har det också ordnats utfrågningar av kandidaterna. Flera av dessa har dessutom sänts via SVT och via nätet så att alla som har haft intresse har kunnat följa med i diskussionerna. Nu gör vi samma sak här i Östergötland. På lördag kommer alla fyra kandidaterna till Arbetets museum för att diskutera och debattera vänsterns framtid.

Den process som Vänsterpartiet är inne i är nog den mest öppna valprocessen som vi haft i Svensk politik någonsin. Det finns stora likheter med de primärvalskampanjer som bedrivs i USA när de ska välja presidentkandidater. Detta har varit ett stort lyft för vänsterpartiet. Diskussionen om framtidens vänsterparti är nu öppnare, tydligare och betydligt mycket ärligare än den tidigare har varit. Makten över partiets framtid ligger inte i slutna mötesrum utan i öppna möten där alla är välkomna.

Att öppna upp partiet och arbeta för att alla som vill ska kunna vara med och diskutera vår politiska utveckling ska dock inte stanna med att vi väljer en (eller två) partiledare i januari. Partiledarvalet måste få vara en start för ett nytt vänsterparti. Vi måste våga se att det alltid är bättre att vara öppen och att även låta andra delta i våra politiska samtal. Det finns mycket få tillfällen då våra interna politiska diskussioner inte kan föras i öppenhet med andra utanför vårt parti. Det kommer definitivt att förändra vänsterpartiet men också möjligheterna för vanligt folk att påverka svensk politik.

Ge mig något att tro på

Här är en artikel jag publicerade i gårdagens Flamman:

Den höst som leder fram till vänsterpartiets kongress i januari kommer vara avgörande. Det handlar inte bara om valet av partiledare utan också om hur vi kommer att se på oss själva och framförallt hur andra kommer att se på oss. Det handlar om hur vi ska kunna bli ett parti som väcker människors intresse.
För att nå dit behöver vi lyfta oss. Partiledarkandidaterna kan inte bara prata om att vi ska prioritera miljöpolitiken, bli välfärdsfeminister, skaffa oss en industripolitik eller att vi ska kaxa till oss. Det duger inte heller att säga att vi ska bli mer konkreta eller att lösningen på partiets problem är att vi varit för negativa. Inget av detta behöver vara fel, men det räcker inte för att vi ska bli den kraft som påverkar vilka möjligheter människor har för att leva ett gott liv eller att förverkliga sina drömmar.
När jag engagerade mig i vänstern i början på 1990-talet var det utifrån en växande rasism och nedskärningar i välfärden. För mig som kommer från en bakgrund där politik sågs med stor misstänksamhet var ett politiskt engagemang långt ifrån självklart, tvärtom. Det som ändå fick mig att stanna i rörelsen var hoppet om ett bättre liv och en annan framtid. Det var inte en naiv dröm om socialism utan en ytterst konkret materiell verklighet där jag liksom andra helt enkelt ville leva ett annat, bättre liv än det jag hade när jag växte upp. Jag kom till en rörelse som fick mig att tro på en bättre framtid.
Ett samhällsbygge som är progressivt måste bygga på att människor tror på en positiv utveckling, på någonting bättre. Den som idag har svårt att betala räkningarna i slutet av månaden, plågas av dåligt samvete för att barnen inte kan spela fotboll eller är livrädd för att bilfabriken man arbetar på ska slå igen drömmer varken om socialism eller om budgetmotioner. De drömmer om att barnen ska få spela fotboll och ha samma möjlighet till ett gott liv som andra barn. De drömmer om semester och nya skor. De drömmer om trygghet och värdighet.
Vänsterpartiet har en politik för att uppfylla dessa drömmar. Problemet är att nästan ingen upplever oss som deras alternativ. Anledningen till detta är inte vårt politiska innehåll utan att vi inte får människor att tro på att vår politik kan vara deras framtid.
Vi förlitar oss på att människor är rationella och fattar sina beslut i vallokalen på väl avvägda fakta. Det är en fin tanke men den saknar tyvärr verklighetsförankring. När människor fattar beslut så baseras dessa i mycket stor utsträckning på känsla. Den i politiken som lyckas väcka känslor vinner debatten och vanligt folks stöd. Därför misslyckas vänstern gång på gång. Vi ger dem fakta men ingen magkänsla. Vi ger dem inte några drömmar om något bättre.
En vänster som vill förändra samhället måste våga hoppas och tro på en bättre morgondag. Men vi måste också få andra att hoppas och tro. Det var länge sedan vi gjorde det. Vi måste skapa vår berättelse om vår politik som väcker känslor och identifikation hos människor. Det krävs mycket för att någon ska förflytta sig på den politiska kartan. Det sker inte genom rationella argument utan genom känslor.
Politisk förändring handlar inte om fakta. Det handlar om att tro. Den partiledarkandidat som kan få mig att tro på något bättre kommer att få mitt stöd.
Emil Broberg
Partistyrelseledamot, Linköping

Intet nytt från Norberg

Staffan Norberg, kommunalråd från Södertälje för vänsterpartiet, publicerar idag sin gamla vanliga artikel på DN debatt. Vi har sett den förut han har väl bara kastat om orden lite. Jag ägnade en liten stund åt att söka på andra artiklar som Staffan skrivit de senaste 6-7 åren och kom fram till just det att oavsett vad partiet gör så är det fel. Det intressanta med det hela är att Staffan i stort sett inte heller presenterar någonting som skulle vara lösningen på problemet. Det enda han kommer med är en hel del floskler.

Om man granskar hans artikel i dagens DN så är det i stort sett samma där. Han menar att den ekonomiska politiken är oansvarig men har inte något förslag på hur den skulle kunna bli bättre. Det närmaste han kommer är att presentera ett eget förslag är en liknelse med Kinesiska kommunistpartiet som är besynnerlig.

Han har en till stora delar svårförståelig kritik av utrikespolitiken där hans enda förslag verkar vara att man ska nyansera kritiken av Israel. På vilket sätt kan man undra? Ska vänsterpartiet se mellan fingrarna när det gäller ockupation och förtryck?

Hans mest konkreta förslag är att vänsterpartiet måste se över Ebo lagstiftningen. En fråga som är viktig och intressant men knappast är en valvinnarfråga. Men det verkar Staffan tro, vilket i och för sig kanske är talande för hans kritik.

Sedan så menar han att vänsterpartiet inte arbetar tillräckligt hårt för att få människor i arbete utan förknippas för mycket med ”bidrag”. Vad han vill är höljt i dunkel.

Staffan är en trevlig person som jag ofta har goda utbyten med i diskussioner när vi ses. Men hans ständiga artiklar i olika tidningar är mycket märkliga. De bygger på en mycket inskränkt bild av vänsterpartiet som inte stämmer. Varje gång de dyker upp så ställer jag mig alltid frågan. Vad vill han egentligen? Finns det någon tanke eller idé med hans utspel? Om så är fallet är det mycket svårt att se.

Vänsterpartiet är inne i en period där vi diskuterar partiledare och framtidens politik. Alla stenar kan vändas och jag är glad för det. Diskussionen är bred och intressant. Jag tycker att det finns en hel del att diskustera kring partiets politik. Det gäller inte minst hur vi arbetar och profilerar oss.

I de flesta undersökningar som görs kan vi se att det finns ett starkt stöd för stora delar av vänsterpartiets politik men att man trots det inte röstar på oss. En sådan som Stanna hävdar att det beror på att vi saknar trovärdighet andra menar att människor helt enkelt bara måste upplysas om vad vi tycker så kommer de ändra sig. Båda dessa antaganden är felaktiga menar jag.

Jag tror att vänsterpartiet i alldeles för hög utsträckning väljer att prioritera frågor på fel sätt och prata om vår politik på ett sakligt och korrekt sätt. Vi undervisar nästan väljare och andra. Istället måste vi se hur vi kan lyfta frågor på ett sätt så att människor kan känna att de är viktiga, att de kan känna att det vi säger betyder någonting för såväl oss som dem själva.

Detta är möjligen det arv som vänstern för med sig sedan gamla tider innan muren föll och när sådana som Staffan Norberg gick med i partiet. Det handlar om en dogmatisk inställning till ideologi och politik där man har en stor tilltro till att det genom logik går att övertyga alla att inse ”sanningen”.

Att man vet vad som är ”bäst och rätt” behöver ju inte alls betyda att man agerar så som ”objektivt” är bäst. Vi har ju många exempel på detta hur människor väljer att leva sina liv. Det gäller även inom politiken. Människor röstar på det som känns bäst.

När moderaterna lanserade ”nya moderaterna” var det ett avgörande skifte för dem. De laddade partiet med en massa positiva omdömen om att man kastade bort det gamla och skulle nu krama välfärden och så vidare. De gjorde ett strålande val 2006 och vann regeringsmakten. En omfattande opinionsundersökning som gjordes i samband med detta visade att andelen människor som uppfattande moderaterna som någonting positiv hade ökat drastiskt samtidigt som andelen som ansåg att de kände till deras politik hade halverats.

Politikens innehåll är avgörande för ett parti och dess framtid. Jag tycker att vänsterpartiet idag i grunden har en bra politisk hållning inom de flesta områden. Dock har vi en mycket stor svaghet i att lyfta fram denna politik som får människor att identifiera sig med vår politik, vårt parti och våra representanter. Det är detta som vi måste bli bättre på för att vinna val. Det handlar inte om att nyansera kritiken av Israel, acceptera skattesänkarpolitik eller vilja förändra E-bo lagstiftningen.

Centerns vadnring högerut

Om devisen all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet så torde centerpartiet rusa i höjden i opinionsmätningarna framöver. De dyker ju upp i allehanda sammanhang just nu. Igår var det Maud Olofsson som var stolt över att få ingå i en referensgrupp till amerikanska utrikesdepartementet (läs mer här).

Idag rasar en intern debatt inom Centern/alliansen om lagen om sjöfylleri. En intressant debatt för att komma från centerpartister. Det är allt mer uppenbart att det folkrörelseparti som man en gång, för inte så länge sedan, verkar vara helt dött. I SVD beskyller de sina partikamrater för att vara ”en del av nykterismlobbyns kamp mot vanligt folks livsval och dryckesvanor.”

De vill inte reglera folks drickande till sjöss då det inte riktigt är bevisat om folk dör på grund av fylleri, vilket de inte verkar veta. De ställer dock kravet på bevis för att åtgärder ska vidtas. Det som de själva hävdar att det finns bevis för är att de vanligaste dödsolyckorna är män i äldre medelåldern som drunknar för att de inte har flytväst. Med deras eget resonemang borde man ju kräva flytväst av folk, men det gör de ju givetvis inte.

Svenska dagbladet upplåter idag också plats åt partiledarkandidaten Annie Lööf (som är duktig på att synas överallt just nu), som argumenterar för en kraftfullare miljöpolitik. Det är till stora delar bra förslag hon lyfter fram som t.ex. satsning på järnvägens kapacitet och höghastighetsbanor. Det är också bra att hon vågar prata om att höja vissa miljöskatter för att få mer resurser att investera i en grön omställning. Dock går ju förslagen på tvärs med vad de övriga partierna i regeringen vill.

Det som annars är intressant med centerns partiledarval är att det verkar som om frågan om en individualiserad föräldraförsäkring är den hetaste. Lööf är mot och Hatt är för. Debatten är intressant att följa. Det märkliga är att när förslaget om individualisering kritiseras så görs det utifrån att det skulle vara ”oliberalt”. Jag är förvisso inte liberal men är det inte liberalerna som är stora förespråkare för att se individen och inte klimpa ihop människor till kollektiv. Det kanske inte gäller familjen. Den kanske är undantagen. Eller så är det helt enkelt så att den som slår sig för bröstet idag och påstår sig vara liberal inte alls är så liberal som den vill påskina.

Det är också intressant att se att den interna debatten inom Centern, som är helt öppen, är att de andra allianspartierna verkar vara slagträn som används på olika sätt. Hatt skrev ju alldeles utmärkt på Aftonbladets debattsida:

”Avskaffa vårdnads­bidraget! Eftergiften till Kristdemokraterna var ett kraftigt kliv bakåt i svensk jämställdhetspolitik. Vårdnadsbidraget är en kvinno- och fattigdomsfälla framförallt för utrikes födda kvinnor som ­redan har en svag anknytning till arbetsmarknaden och bör därför avskaffas.”

Jag tycker att debatten om centerpartiets ordförande är intressant inte minst för att de är duktiga på att marknadsföra sig offentligt. Vad valet innebär för Sverige är dock mer tveksamt. Aftonbladet skrev för några dagar sedan en ledare med en noterbar knorr om centerns partiledarval:

”Oavsett om det blir Annie Lööf, Anna-Karin Hatt eller Anders W Jonsson som får leda Centerpartiet är han eller hon dömd att fortsätta det allianssamarbete som dränerat partiet på ideologi, väljare och politisk kraft.”

Centern verkar söka sin framtida roll. Allt pekar dock på att de kommer orientera sig allt längre högerut och anamma frågor som de andra borgerliga partierna lämnat. Det gäller inte minst deras krav på att 50% av all sjukvård ska privatiseras inom några år. Den frågan återkommer jag dock till framöver.

DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7, SVD8, Expressen, SVD8, SVD9, DN, GP, Intressant?

Sover Stig Henriksson?

Stig Henriksson, kommunalråd i Fagersta för vänsterpartiet, skriver idag en artikel i Expressen. Han för fram en kritik mot vänsterpartiet som vanligt. Han kräver en öppen valprocess i partiledarvalet och att partikandidaterna öppet ska redovisa vad de tycker. Han vill också ha offentliga utfrågningar.
Suck. Sover Henriksson? Det är ju just detta som händer i partiet. Processen är extremt öppen. Kandidater presenterar sig i artiklar, intervjuer med mera. Utfrågningar planeras runt om i landet.
Vad vill Henriksson säga egentligen? Antingen så försöker han kritisera för kritikens skull eller så har han suttit och sovit för djupt i kommunalhuset i Fagersta och missat de senaste veckornas utveckling inom vänsterpartiet.
Det vore roligt om Stig, som är en klok och trevlig man, för en gång skull skulle kunna vara positiv och faktiskt se vad som händer. Allt som sker i vänsterpartiet utanför Fagersta är inte uselt och allt som sker i Fagersta är inte fantastiskt.

Partiledarvalet i full gång

Vi får en länge efterlängtad politisk diskussion kring partiets politiska utveckling diskuteras. Därför är det också märkligt att Jens Holm, som ofta har bra och intressanta tankar om partiets utveckling, skriver i veckans Flamman att det pågår någon form av kampanj mot Jonas Sjöstedt då diskussionen enbart handlar om formerna för partiledarvalet. Tyvärr är det ju så att Jens själv faller i den fällan och pratar former och inte alls om den politiska utvecklingen. Det skadar hela processen och framförallt Jonas kandidatur som Jens uppenbarligen stödjer. Jag hoppas att Jens istället skriver artiklar varför han vill att Jonas ska bli vald och inte försöka måla upp konflikter som inte riktigt finns.
I dagens DN har Rossana Dinamarca en spännande programförklaring. Hon skriver om vad hon vill att vänsterpartiet ska vara i framtiden. Det handlar om att stärka partiets feministiska profil, våga vara tydliga med vår politik och profil och säga som det är. Till exempel genom att säga: Ja, vi vill höja skatten för de rika för att satsa på välfärden. Rossana lyfter även fram den svenska industripolitiken på ett intressant sätt.
I går hade Hans Linde en väldigt välskriven artikel i Dagens arena där han presenterade delar av sin vision för partiets utveckling. Den går på många sätt i takt med Rossanas tankar. Hans är kanske något mindre konkret men formulerar sig dock på ett bra och spännande sätt som jag tycker ligger precis i linje med hur jag menar att framtidens partiledare måste tala om politiken på. Hans skriver:

"Jag är uppvuxen i Klågerup, på skånska landsbygden. Vem pratar i dag om de problem Klågerupsborna upplever, att posten, bensinmacken och fritidsgården lagts ner? Vem presenterar idéer om hur vi ska kunna skapa arbetstillfällen, service och välfärd i det Sverige som ligger bortom Täbys välmående villaområden?
Jag har också bott i Bergsjön i Göteborg, en förort som visserligen är omskriven men nästan alltid som ett svartmålat slagträd i debatten, sällan med utgångspunkt i bergsjöbornas vardag. Var finns den politiska kraft som lyssnar på människor i förorten och som talar om att vi måste renovera de slitna hyreslägenheter, skapa möjligheter till en meningsfull fritid för ungarna och arbeten för deras föräldrar?
Samtidigt är den min erfarenhet efter fem år som partiets utrikespolitiske talesperson att det också finns en längtan i Sverige efter samtal om de stora frågorna, om visioner för samhället och idéer om hur Sverige kan spela en annan roll i världen än bara vara Bryssels hejarklack. Vänstern måste kunna visa att en annan värld och ett annat Sverige är möjligt och att vi kan ta oss dit, utan att för den delen fastna i abstrakta paroller eller vaga klyschor."

Jag har fortfarande inte sett denna typ av deklarationer från Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson. Jag ser fram det. Det blir som jag tidigare skrivit en spännande höst.

Läs också: Lasses blogg, Intressant?,

Partiledarvalsrapport 1, Rossana i Nybro

Den höst som väntar ska bli spännande. Jag ska men stort intresse följa hur partiledarkandidaterna agerar. Det är en process som känns mer spännande än vad någonting annat har gjort på länge. Jag ska försöka skriva om detta på denna blogg utifrån mina egna tankar och önskningar.

Ikväll följer jag den senaste partiledarkandidaten Rossana Dinamarca. Hon besöker Nybro i södra Kalmar län. Vid "Gula Grillen" i ett bostadsområde har det samlats kanske 100 personer för att grill och lyssna på Rossana.Stämningen är god och grillröken ligger tätt. Publiken är blandad och kvällen inleds med lite fina sånger.

Rossanna inleder med att på ett bra och personligt sätt beskriva hur hon blev engagerad politiskt på ett bra och engagerat sätt. De politiska budskapen handlar i huvudsak om utbildningspolitiken och industripolitiken.Det är bra på alla sätt och det finns flera goda anslag som är lovande. Jag har efterlyst ett mer personligt anslag från partiledarkandidaterna och Rossanna gör anslag till detta men kan fullfölja mer. Industripolitiken kan tydligare kopplas till SAAB och hennes hemstad Trollhättan. Det skulle stärka hennes anförande mer.

Är det då vänsterpartiets framtida partiledare som framträder i grillröken bland barnfamiljer och pensionärer? Det är för tidigt att säga men det är mycket möjligt. Det finns en god potential. Rossana är en företrädare som definitivt inte visat hela sitt register och som har mer att erbjuda. Höstens arbete och kampanjande för att bli partiledare kan förhoppningsvis visa detta.

(texten är skriven i telefonen och jag ber om ursäkt för eventuella stavfel med mera)