Ge mig något att tro på

Här är en artikel jag publicerade i gårdagens Flamman:

Den höst som leder fram till vänsterpartiets kongress i januari kommer vara avgörande. Det handlar inte bara om valet av partiledare utan också om hur vi kommer att se på oss själva och framförallt hur andra kommer att se på oss. Det handlar om hur vi ska kunna bli ett parti som väcker människors intresse.
För att nå dit behöver vi lyfta oss. Partiledarkandidaterna kan inte bara prata om att vi ska prioritera miljöpolitiken, bli välfärdsfeminister, skaffa oss en industripolitik eller att vi ska kaxa till oss. Det duger inte heller att säga att vi ska bli mer konkreta eller att lösningen på partiets problem är att vi varit för negativa. Inget av detta behöver vara fel, men det räcker inte för att vi ska bli den kraft som påverkar vilka möjligheter människor har för att leva ett gott liv eller att förverkliga sina drömmar.
När jag engagerade mig i vänstern i början på 1990-talet var det utifrån en växande rasism och nedskärningar i välfärden. För mig som kommer från en bakgrund där politik sågs med stor misstänksamhet var ett politiskt engagemang långt ifrån självklart, tvärtom. Det som ändå fick mig att stanna i rörelsen var hoppet om ett bättre liv och en annan framtid. Det var inte en naiv dröm om socialism utan en ytterst konkret materiell verklighet där jag liksom andra helt enkelt ville leva ett annat, bättre liv än det jag hade när jag växte upp. Jag kom till en rörelse som fick mig att tro på en bättre framtid.
Ett samhällsbygge som är progressivt måste bygga på att människor tror på en positiv utveckling, på någonting bättre. Den som idag har svårt att betala räkningarna i slutet av månaden, plågas av dåligt samvete för att barnen inte kan spela fotboll eller är livrädd för att bilfabriken man arbetar på ska slå igen drömmer varken om socialism eller om budgetmotioner. De drömmer om att barnen ska få spela fotboll och ha samma möjlighet till ett gott liv som andra barn. De drömmer om semester och nya skor. De drömmer om trygghet och värdighet.
Vänsterpartiet har en politik för att uppfylla dessa drömmar. Problemet är att nästan ingen upplever oss som deras alternativ. Anledningen till detta är inte vårt politiska innehåll utan att vi inte får människor att tro på att vår politik kan vara deras framtid.
Vi förlitar oss på att människor är rationella och fattar sina beslut i vallokalen på väl avvägda fakta. Det är en fin tanke men den saknar tyvärr verklighetsförankring. När människor fattar beslut så baseras dessa i mycket stor utsträckning på känsla. Den i politiken som lyckas väcka känslor vinner debatten och vanligt folks stöd. Därför misslyckas vänstern gång på gång. Vi ger dem fakta men ingen magkänsla. Vi ger dem inte några drömmar om något bättre.
En vänster som vill förändra samhället måste våga hoppas och tro på en bättre morgondag. Men vi måste också få andra att hoppas och tro. Det var länge sedan vi gjorde det. Vi måste skapa vår berättelse om vår politik som väcker känslor och identifikation hos människor. Det krävs mycket för att någon ska förflytta sig på den politiska kartan. Det sker inte genom rationella argument utan genom känslor.
Politisk förändring handlar inte om fakta. Det handlar om att tro. Den partiledarkandidat som kan få mig att tro på något bättre kommer att få mitt stöd.
Emil Broberg
Partistyrelseledamot, Linköping

Partiledarvalet i full gång

Vi får en länge efterlängtad politisk diskussion kring partiets politiska utveckling diskuteras. Därför är det också märkligt att Jens Holm, som ofta har bra och intressanta tankar om partiets utveckling, skriver i veckans Flamman att det pågår någon form av kampanj mot Jonas Sjöstedt då diskussionen enbart handlar om formerna för partiledarvalet. Tyvärr är det ju så att Jens själv faller i den fällan och pratar former och inte alls om den politiska utvecklingen. Det skadar hela processen och framförallt Jonas kandidatur som Jens uppenbarligen stödjer. Jag hoppas att Jens istället skriver artiklar varför han vill att Jonas ska bli vald och inte försöka måla upp konflikter som inte riktigt finns.
I dagens DN har Rossana Dinamarca en spännande programförklaring. Hon skriver om vad hon vill att vänsterpartiet ska vara i framtiden. Det handlar om att stärka partiets feministiska profil, våga vara tydliga med vår politik och profil och säga som det är. Till exempel genom att säga: Ja, vi vill höja skatten för de rika för att satsa på välfärden. Rossana lyfter även fram den svenska industripolitiken på ett intressant sätt.
I går hade Hans Linde en väldigt välskriven artikel i Dagens arena där han presenterade delar av sin vision för partiets utveckling. Den går på många sätt i takt med Rossanas tankar. Hans är kanske något mindre konkret men formulerar sig dock på ett bra och spännande sätt som jag tycker ligger precis i linje med hur jag menar att framtidens partiledare måste tala om politiken på. Hans skriver:

"Jag är uppvuxen i Klågerup, på skånska landsbygden. Vem pratar i dag om de problem Klågerupsborna upplever, att posten, bensinmacken och fritidsgården lagts ner? Vem presenterar idéer om hur vi ska kunna skapa arbetstillfällen, service och välfärd i det Sverige som ligger bortom Täbys välmående villaområden?
Jag har också bott i Bergsjön i Göteborg, en förort som visserligen är omskriven men nästan alltid som ett svartmålat slagträd i debatten, sällan med utgångspunkt i bergsjöbornas vardag. Var finns den politiska kraft som lyssnar på människor i förorten och som talar om att vi måste renovera de slitna hyreslägenheter, skapa möjligheter till en meningsfull fritid för ungarna och arbeten för deras föräldrar?
Samtidigt är den min erfarenhet efter fem år som partiets utrikespolitiske talesperson att det också finns en längtan i Sverige efter samtal om de stora frågorna, om visioner för samhället och idéer om hur Sverige kan spela en annan roll i världen än bara vara Bryssels hejarklack. Vänstern måste kunna visa att en annan värld och ett annat Sverige är möjligt och att vi kan ta oss dit, utan att för den delen fastna i abstrakta paroller eller vaga klyschor."

Jag har fortfarande inte sett denna typ av deklarationer från Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson. Jag ser fram det. Det blir som jag tidigare skrivit en spännande höst.

Läs också: Lasses blogg, Intressant?,

Råd till den som vill bli partiledare för vänsterpartiet

Rosanna Dinamarca har idag meddelat att även hon kandiderar som ordförande för vänsterpartiet. Det är bra. Nu har vi fyra bra kandidater till partiledarposten. Alla har sina egna kvaliteter och möjligheter. Inget val tror jag är ”dåligt”. Det handlar inte heller så mycket om vilken riktning som partiet ska ta utan det handlar om att försöka vaska fram den bästa företrädaren.

Under en längre tid har jag läst och funderat mycket kring hur vänsterpartiet ska profilera sig. En viktig kugge i det är givetvis vem som ska leda partiet. Det handlar givetvis om politisk kompetens men kanske framförallt att få människor att tro på personen.

De kandidater som nu lanserat sig är nog de fyra som är rimliga att tro är aktuella för partiledarposten. Jag skulle bli förvånad om någon ytterligare seriös kandidat dyker upp. De fyra som nu kandiderar har olika förutsättningar att vinna medlemmarnas stöd. De har olika kvaliteter som de kan lyfta fram och om jag var deras rådgivare skulle jag råda dem att ta till vara på det som är unikt just för dem.

Till stor del handlar det ju att använda sin egen person för att lyfta fram de egenskaper och förutsättningar som gör att man kan bli en bra ledare. Då de politiska motsättningarna är små och deras politiska agenda inte skiljer sig så mycket handlar det ju om att tilltala människors magkänsla eller att på något sätt beröra människor.

När man tittar på Demokraternas primärval i USA inför presidentvalskampanjen där Obama segrade var det ju ytterst få som trodde på just Obama. Alla hade räknat med en promenadseger för Hillary Clinton. Att det inte blev så berodde till stora delar på att Obama lyckades använda hela sitt register av att få människor att tro på att just han kunde skapa förändring. Det var också Obama själv som personifierade denna möjlighet. I tal efter tal pratade han om sin egen historia. Det lät något i stil med: ”Hopp var det som ledde mig hit idag, med en pappa från Kenya och en mamma från Kansas och en historia som bara kan ske i USA”. Att väva samman sin egen bakgrund och fånga en kollektiv känsla kring framtiden som innebar att någonting bättre väntade var oslagbart.

Det är svårt att omvandla en amerikansk primärval eller presidentvalskampanj till vänsterpartiets partiledarval, men det finns saker att lära. Om jag skulle råda de olika kandidaterna till någonting så skulle det vara att bygga en historia kring sig själva som inkluderar deras vision om framtidens vänster och framtidens Sverige.

Lite kortfattat skulle det kunna se ut enligt följande (det är givetvis färgat av att jag känner de olika kandidaterna lite olika):

Rosanna har kanske den mest givna, och mest Obamaliknande, berättelsen att komma med. Den handlar om att som barn komma på flykt runt halva jordklotet för att söka en fristad från förföljelse och förtryck, hur hennes föräldrar upplevda diktaturen i Chile. Det handlar om en historia om att växa upp med det arvet i ett Svenskt miljonprogram med föräldrar som arbetar på SAAB och som invandrartjej ta sig fram och försöka förändra samhället till någonting bättre. Det är ett löfte till tidigare generationer att historien inte ska upprepas och framtiden ska bygga på en jämlikare och rättvisare värld.

Hans Linde har en annan berättelse. Det handlar om att växa upp på den Skånska landsbygden i en miljö där fördomar och inskränkthet dominerar. Hur det Sverige där Sverigedemokraterna har haft sin grogrund kunde växa fram och hur han upplevde 1990-talets nedskärningar. Välfärd som en gång var given urholkades allt mer. Trygghet och rätt till arbete för alla är något som hans generation aldrig upplevt. Hans relativa ungdom är en styrka som ger såväl en frihet från betungande partihistoria men ger också just ett perspektiv som baseras på ett samhälle där många upplever att det går utför. Det handlar också om att komma ut och ”vara annorlunda” vilket är en känsla som många av olika skäl kan dela. Det är en känsla som är stark och betydelsefull.

Jonas berättelse skulle utifrån mina kunskaper om honom bli något annorlunda. Jonas berättelse skulle bygga hur han som arbetare på Volvo i Umeå kom att bli EU-parlamentariker. Med det fick han tillgång till hela världen som politisk arena. Det handlar om att skapa en berättelse som bygger på hans tid i EU-parlamentet men också att han under en tid bott i USA. Här finns det möjligheter att prata om orättvisor och orättfärdighet såväl i Sverige som i världen. Jonas har själv sagt att han vill prioritera klimatfrågan högre och det internationella perspektivet ger en god möjlighet att göra detta. Det behöver dock vävas in i hans berättelse om sig själv. Jonas behöver också övertyga partiet om att han är hela partiets kandidat då det finns en viss misstro mot honom. Detta underblåses gärna av massmedia som gärna försöker utmåla honom som någon form av ”högerkandidat”.

Ullas berättelse bygger på att skapa en bild av en kvinna som vet vad det innebär att vara offentliganställd inom yrken som har låg status. Utifrån egna erfarenheter kan hon skapa en tilltro till en politik som utveckla välfärden. Ulla är också den av kandidaterna som har de tyngsta parlamentariska erfarenheterna som för vissa kan vara tilltalande om hon gör det på rätt sätt. Genom att lyfta fram sig som en kompetent förhandlare och en person som har koll på finanserna kan det appellera på många inom partiet som gärna vill premiera tyngd och erfarenhet.

I den diskussion som vi nu kommer att få inom partiet så tror jag att vi kommer att få se allt för lite av det som jag efterlyser. Det finns inte så mycket tradition av att använda sig av sin egen person i politiken. En som faktiskt gjorde det och lyckades väldigt väl var Gudrun Schyman. Trots att hon inte var särskilt representativ för de väljargrupper som sökte sig till vänsterpartiet lyckades hon fånga in många och skapa en enorm tilltro till politiken genom sin egen person. Det behöver vi se mer av för att kunna få en vänster som tilltalar människor på ett djupare sätt än vad vi gjort på länge.

Den kandidat som under hösten kan beröra mig och få mig att tro på en framtid för vänstern och för Sverige får min röst. Den som kan få mig att rysa längs ryggraden eller ögonen att vattnas kan bli en kandidat som kan lyfta vänstern. Jag tror att alla fyra kan göra detta om de bara vågar.

Läs mer: SVD, SVT, GP, Sydsvenskan, DN1, DN2, DN3, DN4, Aftonbladet, AB2, Expressen, SR, Intressant?

Andra bloggar: Jonas Sjöstedt, Alltid rött alltid rätt, Jinge, Kaj Raving, Svensson, Patrik Rehnfors,

Vänstern får ett nytt ledarskap 2012

Vänsterpartiet kommer att välja en ny partiledare i januari. Det är jag säker på. Lars Ohly kommer inte att sitta kvar. Det har varit en tydlig utveckling inom partiet det senaste året att det krävs en förändring på ledarposten. Men det beror faktiskt inte på Lars Ohly utan på att partiet är inne i en process som kräver just förändring. Jag delar den uppfattningen.
Lars Ohly har under sitt partiledarskap på många sätt fört partiet framåt. Han tillträdde som ordförande efter en hård intern strid där partiet hade ett antal vägval att göra. Konflikten syntes stå mellan någon slags höger och vänster i partiet där Lars i det mediala surret oftast tillskrivits att tillhöra "vänstern". Detta berodde antagligen mest på att han fortsatte sig att kalla sig för kommunist och hade någon form av vänsterretorik. Men rent politiskt sakmässigt har inte Lars Ohly arbetat för att föra partiet till vänster vilket också bidragit till att vänsterpartiet idag inte präglas av några kraftiga interna konflikter. Snarare kommer hans politiska gärning vara att han förde vänsterpartiet in i ett organiserat samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Något som före Lars Ohlys tid inte hade ett särskilt starkt stöd i partiet.
Min bedömning är att det inte heller finns något stort missnöje med Lars Ohly som partiledare. När röster om ett nytt ledarskap höjs är det från de flesta håll inte ett misstroende som är orsaken. Det handlar om att vänsterpartiet är inne i en ny fas och för att kunna gå igenom denna så krävs det ett nytt ledarskap för partiet och med det nya ansikten som kan personifiera partiets förändring.
Vänsterpartiet har idag ett stort behov av att arbeta med hur vår politik ska formuleras i framtiden. För mig handlar det inte om att satsa på en "ny politik" utan snarare en ny förpackning. Liksom inom alla områden där man försöker övertyga människor om olika saker så förändras uttryck och former.
När vi idag ser reklam från 1980 eller 90-talet så får man ofta känslan av att det är lite sunkigt och man undrar hur man kunde sälja prylar och produkter med den typen av kampanjer. Lite så är det med vänsterpartiet idag. Framtoningen och bilden av partiet ligger inte rätt i tiden. Det känns lite för mycket 1990-tal och för lite framtid. Vänsterpartiet har länge pratat om förändring av partiet men det är nu som vi har möjlighet och genomföra en verklig förändring.
Min önskan är att höstens diskussion om partiledarvalet ska bli en del av den förändringen. Vi har idag flera kandidater som säger sig vara intresserade av att leda partiet. Fler tillkommer med all säkerhet. Detta är mycket bra. Det är viktigt att ha en stor öppenhet kring denna process detta av flera skäl. Dels ger det partiet en möjlighet att på riktigt prata om vem man vill ska leda partiet men om vi själva tar makten över processen istället för att lämna över den till massmedia så kan vi låta hösten handla om vänsterpartiets politik och profil istället för massmedias kraftigt förenklade bild.
Jag önskar också att processen blir öppen för att fler människor även utanför vänsterpartiet ska kunna vara med och tycka och påverka framtidens vänsterparti. Genom att bjuda in till möten och utfrågningar med de olika kandidaterna så kan vi skapa ett verkligt intresse och faktiskt också känna av vilken eller vilka kandidater som vi tror ska kunna leda partiet in i framtiden.
Idag har vi tre kandidater utöver Lars Ohly. Det är tre kandidater som alla har sina egna kvaliteter och profiler. Jag tror mig veta att fler tillkommer och detta kommer att vara en rejäl styrka för partiet. Vi kommer kunna visa upp en bredd i kompetens och förhoppningsvis få en visionär diskussion om framtidens vänster i ett rättvisare Sverige.

Jonas Sjöstedt, Ekot, Kaj Raving, Ilona Waldau, DN, SVD, HD, AB, Expressen, Skånskan, GP

Vad vill borgarna med EMU?

Vänsterpartisterna Jens Holm och Jonas Sjöstedt, både tidigare EU-parlamentariker, skriver på aftonbladets hemsida en bra och viktig artikel om Sverige och EMU. Frågan de ställer är om den borgerliga regeringen avser lämna besked om de vill ansluta Sverige till EMU efter valet.

De skriver bland annat:

Euron är i djup kris. De djupa ekonomiska problemen i länder som Grekland, Portugal, Italien, Irland och Spanien får hela europrojektet att skaka. Krismötena i Bryssel avlöser varandra – ändå saknas det en tydlig politik för om eller hur EU ska hjälpa de euroländer som är värst drabbade. Kristecknen hopar sig, allra värst ser det ut för Grekland som snart kan få akuta betalningsproblem, har svårt att låna upp pengar och där spararna rusar till banken för att ta ut sina besparingar. Men Greklands problem är bara toppen på ett isberg.
Euron gav under några år låga räntor som kraftfullt bidrog till den spekulationsbubbla som nu brister i flera länder. När länderna saknar egen valutapolitik återstår bara ett stålbad av nedskärningar och lönesänkningar för att försöka ta sig ur krisen. Om Sverige hade varit en del av EU:s valuta hade vi haft högre räntor, en övervärderad valuta och därmed högre arbetslöshet. Om vi går med nu riskerar vi att på allvar dras in i eurokrisen. Dessutom blir euron ännu sämre fungerande som valuta om fler länder med behov av olika valutapolitik ansluter sig.

Trots detta vill de borgerliga partierna att vi ska anslutas till euron. Det är som att kliva på ett skepp i sjönöd. Allra ivrigast är Folkpartiet. Partiet vill slå fast ett nytt datum för en svensk folkomröstning i frågan. De anser att valutaunionen fungerar så felfritt att de ekonomiska konsekvenserna av en svensk anslutning inte ens måste utredas innan vi går med. Även de andra borgerliga partierna verkar i princip vara för en svensk EMU-anslutning och en ny folkomröstning under kommande mandatperiod.