tisdag 20 oktober 2009

Hederligt av företagarna

Företagarna, en av dessa lobbyorganisationer för det privata näringslivet, presenterade för några dagar sedan en rapport som jag känner att man, även om det nu är lite sent, vill kommentera. Rapporten gick ut på att man hade tagit fram förslag från riksdagspartierna som syftade till att förbättra för företagarna i Sverige. Man tog bort partibeteckningarna och lät företagarna svara på vilka reformer som de ansåg vara bäst för företagsklimatet.

Miljöpartiet toppar och vänsterpartiet kommer två med vårt förslag om att slopa ansvaret för sjuklöneperioden för företag med färre än tio anställda. Det gör att vänsterpartiet kom före alla de borgerliga partierna vilket egentligen inte alls är konstigt men för massmedia och kanske företagarna framstår som förvånande.

Slutsatsen som man kan dra av den korta rapport som företagarna presenterat är att företagarna tycker att det är viktigare med att försvara den generella välfärden med ett brett samhälleligt ansvar för t.ex. sjukförsäkringen framför försämrade turordningsregler, sänkta ingångslöner, sänkta bolagsskatter och andra försämringar av arbetsrätten.

Jag tror att det skulle vara nyttigt och bra om fler intresseorganisationer ibland vågade göra liknande undersökningar kring politiska förslag där man inte stämplar ut dem med partibeteckning först, så att företagarna gör denna undersökning ska hedra dom-. Det gäller inte minst för vänsterpartiet där man skulle se att stora delar av vår politik även intresserar och gör nytta för många som uppfattar sig som borgerliga.

måndag 19 oktober 2009

”Judarna är vårt största utländska hot”

Jag har svårt att släppa Sverigedemokraternas artikel i dagens aftonbladet. för att visa på hur långt ute på den extrema högerklanten de befinner sig och i vilka vatten som de fiskar kopierade jag artikeln från Åkesson och ersatte muslimer med judar, islam med judendom och sharialagar med gammal testamentig lag. Det man får är en text som inte någon skulle finna någon som helst acceptans för. Sverigedemokraterna är inte ett parti som andra och ska inte heller behandlas som ett parti som andra.

Jzag har säkert brutit mot någon lag när jag gjort detta men det kan jag leva med.

Här är artikeln med enbart islam utbytt mot judendom o.s.v.:

Judarna är vårt största utländska hot
En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba* västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden. Den västerländska erfarenheten ses som ett högre utvecklingsstadium, som resten av världen bara inte hunnit uppnå ännu.
Detta är också anledningen till att dagens mångkulturella svenska maktelit är så totalt blind för farorna med judendom och judifiering. Man utgår från att judar inte vill någonting hellre än anpassa sig till ett västerländskt levnadssätt och västerländska normer, liksom att judendom i grund och botten är samma sak som kristendom, med den enda skillnaden att judar har ett annat namn på gud.
Därmed antar man också att man kommer att kunna tämja judendom på samma sätt som sekulära krafter sedan århundraden tillbaka tämjt den europeiska kristendomen och förpassat den till den privata sfären.
Judendomen skiljer sig dock från kristendom på flera avgörande punkter, till exempel gällande distinktionen mellan andlig och världslig makt och synen på våldsanvändning. Judendomen har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap. Dessa skillnader har också gjort att judendomen och den judiska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen.
Detta, tillsammans med nästan 1400 år av krig och motsättningar mellan judendomen och det kristna Europa, tror sig nu dagens makthavare kunna övervinna i en handvändning.

Såhär långt tvingas man dock konstatera att judendomen har påverkat det svenska samhället i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat judendomen. Massinvandringen från judiska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den judiska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker. Naturligtvis är en betydande andel av Europas judar inte bokstavstroende, även om de flesta studier som gjorts på området visar att fundamentalisterna är en stor och växande minoritet.
Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till judendomen som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland judiska ungdomar i Europa.
I Sverige finns mig veterligen inga kända studier på området, men i en brittisk undersökning från 2007 uppgav 37 procent av de unga, brittiska judarna att de skulle föredra gammal testamentisk lag framför brittisk lag och lika många ansåg att den som konverterar från judendom skall avrättas. I andra studier från bland annat Frankrike och Tyskland kan samma mönster urskiljas.
För 20 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att judendom skulle komma att bli Sveriges näst största religion, att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med judendomen skulle leva under ständigt dödshot, att ett tiotal judiska terrororganisationer skulle komma att etablera sig i Sverige, att ledande judiska företrädare skulle framföra krav på införandet av gammal testamentiska lagar i Sverige, att svenska landsting skulle använda skattebetalarnas pengar till att skära av förhuden på fullt friska småpojkar, att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att judiska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna, att svenska badhus skulle införa separata badtider för män och kvinnor, att svenska kommuner skulle överväga införandet av könssegregerad simundervisning i skolorna, att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött samtidigt som svenska förskolor slutar att servera fläskkött, att svenska skolor skulle införa nya lov för att fira avslutningen på Jom Kipur samtidigt som kyrkliga skolavslutningar förbjuds på fler och fler skolor och så vidare.
Allt detta är i dag en del av den svenska verkligheten. Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den judiska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en judisk majoritet.
Den mångkulturella samhällseliten ser kanske denna framtid som en färgglad intressant förändring av ett Sverige och Europa som man allt som oftast förnekar ens någonsin har varit ”svenskt” eller ”europeiskt”.
Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.


*) Oikofob är enligt den brittiske filosofen Scruton en person som föraktar sin hembygd. (Red. anm.)
Jimmie Åkesson, partiledare Sverigedemokraterna

KD och SD mobiliserar mot samma fiende

I en debattartikel i Aftonbladet får Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson breda ut sig i en artikel som, trots att jag hängt med länge i sammanhanget, får mig att lyfta på ögonbrynen. SD har ju länge arbetat på att försöka hyfsa sin retorik och framtoning. I den aktuella artikeln faller SD in i en traditionell retorik som har sina rötter i den nazistiska och rasistiska idétradition som partiet kommer ifrån. Hur mycket man än försöker putsa fasaden så är det samma grundläggande rasistiska politik som deras idéer vilar på.

För den som tvekar på påståendet ovan så är det bara att ta SDs artikel och byta ut muslimerna mot judarna så blir det hela uppenbart. Det som dock är problemet är att det i allmänhet inte uppfattas som lika extremt att uttrycka dessa åsikter när det gäller muslimer och islam. Hade det handlat om judar eller judendomen hade det aldrig publicerats (ett stickspår är ju dock att judendomen indirekt angrips genom att SD menar att orsaken till den ondska som kommer från Islam beror på att de inte har något kärleksbudskap som kristendomen har med nya testamentet, vilket inte heller judendomen har. Detta är ju också ett eko hämtat direkt från 1930-talet). Det är i grunden ett stort problem men det är ju lite en annan diskussion.

Vid sidan om muslimerna så målar SD upp ytterligare en fiende, Den mångkulturella samhällseliten. Det är denna elit som har öppnat dörrarna för den nya tiden. När man läser SDs artikel och den retorik den bygger på så är det dessutom omöjligt att inte göra kopplingen till Kristdemokreternas retorik om vardagens folk och de hätska utfallen mot kultureliten som vill främja så onda saker som t.ex. jämställdhet. Kristdemokraterna är förvisso inte nazister och rasister men de fiskar efter SDs eventuella väljare.

Om det vore så enkelt att det bara handlade om taskig retorik från KDs sida som berodde på valtaktiska överväganden kanske man inte skulle vara så uppjagad över detta. Vad det innebär är dock att kristdemokraterna och Göran Hägglund är de som öppnar grinden för ett politiskt klimat som bara kommer att leda till att det politiska landskapet kommer omformas. Vi går mörkare och hårdare tider tillmötes. Rasism och hat kommer att bli vardagsmat om inte borgerligheten, och främst KD, motar Olle i grind.

måndag 12 oktober 2009

Hägglunds talskrivare hämtad från extremhögern

Kristdemokraternas Göran Hägglund har ju gjort en hel del utspel om verklighetens folk som få väl har missat. Den som pekas ut som hjärnan (?) bakom detta är den relativt nyrekryterade talskrivaren Fredrik Haage.

Haage har ett förflutet som ledarskribent på bland annat Corren och har jobbat på den borgerliga ”Svenska nyhetsbyrån”. Han var även under 1990-talet ordförande för den konservativa sammanslutningen Heimdal i Uppsala. Detta kan man läsa på Wikipedia. Det som dock inte står på Wikipedia och som Helle Klein lyfter fram på aftonbladets ledarsida idag är att denne Haage var en av männen bakom Samtidsmagasinet SALT som kom ut runt millenieskiftet.

Eftersom mitt minne ibland är gott så ringde det genast några varningsklockor. Då jag under några år försökte vara tidningen EXPO behjälplig med att arbeta mot högerextrema rörelser så minns jag denna tidning väl, inte minst för att den fick ett relativt stort medialt utrymme och dess extrema innehåll.

SALT skulle vara en konservativ intellektuell tidning av hög kvallitet och jämför man med andra tidningar på yttersta högerkanten så var den välproducerad och hyfsat slipad i kanterna, till att börja med.

SALT visade dock snart upp extremhögers värsta sidor av antisemitism, rasism och antidemokrati. Man bjöd in representanter från den högerextrema och rasistiska organisationen Blågula frågor, intervjuade förintelseförnekaren David Irving, presenterade konspirationsteorier om medias rapportering och så vidare. Tidningen fick även uppskattning från olika håll inom extremhögern och antisemitiska kretsar. Inte minst Radio Islam, som enbart pysslar med grov antisemitism, hyllade tidningen och som fortfarande har texter från densamma på sin hemsida.

Den mest framträdande personen i tidningen var Jonas de Geer som senare har gått till det mer eller mindre nazistiska Nationaldemokraterna och han är även medlem i Pius X-brödraskapet SSPX som blev kända när en av deras företrädare förnekade förintelsen.

Så Kristdemokraterna har fiskat upp en ledande tjänsteman ur ett träsk som är hyfsat grumligt. Därför torde man inte vara förvånad över att det genast syns genom att retoriken blir identisk med den Ny demokrati förde när de härjade som mest under 90-talets början. Verklighetens folk som Hägglund återlanserat som begrepp var bärande i den ny demokratiska retoriken. Vad ska vi vänta oss här näst från Haages penna och Hägglunds mun. Är det fränare utfall mot jämställdhet eller varningar om att vi snart kommer att tvingas vändas mot Mecka.

tisdag 6 oktober 2009

Nytt namn

jag har ju gift mig. Med det kommer ett nytt efternamn, Broberg. Jag kommer väl försöka fixa till det på något sätt. Kanske blir det en ny blogg för att manifestera denna förändring. Vi får se. Men jag fortsätter med mitt sporadiska bloggande här tills vidare.

Det finns inte två stolar i politiken!

I det politiska arbetet finns det ofta föreställningen om att man befinner sig i olika roller och sitter på olika stolar. Senast jag konfronterades med fenomenet var när en sosse på allvar menade att vi som ”SKLare” borde hålla ihop och därför skulle jag överge partiets uppfattningar i skolpolitiken.

Detsamma gäller nr man arbetar i kommunen eller landstinget. Man måste se sin roll och sitt uppdrag heter det. Därför ska man gå med på att enbart se en sida av en fråga och strunta i andra konsekvenser. Det finns ett bra exempel där inte minst socialdemokratin har snärjt in sig i en problematik som är så svår att de inte längre ser det som problematiskt.

Det som jag främst tänker på at synen på upphandling och konkurrensutsättning av offentlig verksamhet. Här har det för sossarna blivit naturligt att upphandla t.ex. äldreomsorg. Här har man satt dels det ekonomiska perspektivet i första hand vilket innebär att billigast är bäst. Sedan finns ju givetvis de äldre med behov av omsorg med i bilden. Men om man även försöker lyfta in ett tredje perspektiv, personalens villkor, så blir det omgående stopp i diskussionen. Det är inte kommunpolitikerns sak att ta hänsyn till detta utan här ska det levereras omsorg och inte någonting annat. Man får ju inte sitta på dubbla stolar.

Detta kan jag absolut inte köpa. Jag arbetar politiskt för att jag vill förändra samhället. Jag ingår i ett parti som menar sig ingå i en rörelse bestående av män och kvinnor som i mer än 100 år kämpat för att förbättra sina villkor på arbetet och på sin fritid. Där kampen för rätt till 8-timmars arbetsdag, säkra och förutsägbara anställningsvillkor och så vidare. Ska jag bara för att jag är vald att sitta i kommunen som en del och en representant för denna rörelse säga att jag sitter bara på en av två stolar och struntar i vilka konsekvenser mina beslut får för de som arbetar inom välfärden.

Det som har hänt inom offentligt finansierad verksamhet som konkurrensutsatts är att vi politiskt, ofta under ledning av arbetarrörelsens partier, kraftigt bidragit till att försämra villkoren på en arbetsmarknad som domineras av kvinnor. Genom krav på ständig prispress, tidsbegränsade avtal och så vidare pressas löner, anställningsvillkor med mera ned allt lägre. Färre ska göra mer. En fast anställning är egentligen aldrig mer fast än att man kan sägas upp så fort den man är anställd hos förlorar kontraktet.

Den offentliga sektorn som konkurrensutsätts har blivit en arbetsmarknad för kvinnor som underminerar hala den kvinnliga arbetsmarknaden, för om inte ens de demokratiskt styrda delarna av samhället kan skapa goda arbetsförhållanden så kan man väl inte ställa krav på det privata näringslivet att göra detsamma.

Politikens uppgift kan aldrig bli att bara se ett perspektiv av en fråga. Helheten och bedömningen av förändringar måste tas utifrån alla perspektiv och där väga för och nackdelar mot varandra. För det finns ju givetvis tillfällen där det finns motstridiga intressen i ett beslut och då måste man välja sida i det konkreta exemplet men man kan aldrig komma undan med att hävda att vissa konsekvenser inte ingår i mitt förtroendeuppdrag att ta hänsyn till. Det finns inte två stolar i politiken!