Partiledarvalsrapport 1, Rossana i Nybro

Den höst som väntar ska bli spännande. Jag ska men stort intresse följa hur partiledarkandidaterna agerar. Det är en process som känns mer spännande än vad någonting annat har gjort på länge. Jag ska försöka skriva om detta på denna blogg utifrån mina egna tankar och önskningar.

Ikväll följer jag den senaste partiledarkandidaten Rossana Dinamarca. Hon besöker Nybro i södra Kalmar län. Vid "Gula Grillen" i ett bostadsområde har det samlats kanske 100 personer för att grill och lyssna på Rossana.Stämningen är god och grillröken ligger tätt. Publiken är blandad och kvällen inleds med lite fina sånger.

Rossanna inleder med att på ett bra och personligt sätt beskriva hur hon blev engagerad politiskt på ett bra och engagerat sätt. De politiska budskapen handlar i huvudsak om utbildningspolitiken och industripolitiken.Det är bra på alla sätt och det finns flera goda anslag som är lovande. Jag har efterlyst ett mer personligt anslag från partiledarkandidaterna och Rossanna gör anslag till detta men kan fullfölja mer. Industripolitiken kan tydligare kopplas till SAAB och hennes hemstad Trollhättan. Det skulle stärka hennes anförande mer.

Är det då vänsterpartiets framtida partiledare som framträder i grillröken bland barnfamiljer och pensionärer? Det är för tidigt att säga men det är mycket möjligt. Det finns en god potential. Rossana är en företrädare som definitivt inte visat hela sitt register och som har mer att erbjuda. Höstens arbete och kampanjande för att bli partiledare kan förhoppningsvis visa detta.

(texten är skriven i telefonen och jag ber om ursäkt för eventuella stavfel med mera)

Tips till regeringen på nya skatter

Den moderata regeringen skjuter upp en rad skattesänkningar. Ställda inför faktum att de antagligen förlorar i riksdagen skyller de nu på krisen. Det var väl bra att vi slapp den skattesänkningen. Jag har annars några skatter som de kan (åter)införa om de saknar förslag till höstens budget.
1. Tobinskatt (både Merkel och Sarkozy verkar ju vara för)
2. Förmögenhetsskatt
3. Arvsskatt
4. Gåvoskatt
5. En rimlig fastighetsskatt
Detta ger bra med pengar till bättre välfärd, mer jämlikhet och mindre arbetslöshet. Enkelt och bra.

Kom gärna på fler skatter som vi kan införa eller höja:-)

SVD, DN, AB1, AB2, AB3, Högberg,

Råd till den som vill bli partiledare för vänsterpartiet

Rosanna Dinamarca har idag meddelat att även hon kandiderar som ordförande för vänsterpartiet. Det är bra. Nu har vi fyra bra kandidater till partiledarposten. Alla har sina egna kvaliteter och möjligheter. Inget val tror jag är ”dåligt”. Det handlar inte heller så mycket om vilken riktning som partiet ska ta utan det handlar om att försöka vaska fram den bästa företrädaren.

Under en längre tid har jag läst och funderat mycket kring hur vänsterpartiet ska profilera sig. En viktig kugge i det är givetvis vem som ska leda partiet. Det handlar givetvis om politisk kompetens men kanske framförallt att få människor att tro på personen.

De kandidater som nu lanserat sig är nog de fyra som är rimliga att tro är aktuella för partiledarposten. Jag skulle bli förvånad om någon ytterligare seriös kandidat dyker upp. De fyra som nu kandiderar har olika förutsättningar att vinna medlemmarnas stöd. De har olika kvaliteter som de kan lyfta fram och om jag var deras rådgivare skulle jag råda dem att ta till vara på det som är unikt just för dem.

Till stor del handlar det ju att använda sin egen person för att lyfta fram de egenskaper och förutsättningar som gör att man kan bli en bra ledare. Då de politiska motsättningarna är små och deras politiska agenda inte skiljer sig så mycket handlar det ju om att tilltala människors magkänsla eller att på något sätt beröra människor.

När man tittar på Demokraternas primärval i USA inför presidentvalskampanjen där Obama segrade var det ju ytterst få som trodde på just Obama. Alla hade räknat med en promenadseger för Hillary Clinton. Att det inte blev så berodde till stora delar på att Obama lyckades använda hela sitt register av att få människor att tro på att just han kunde skapa förändring. Det var också Obama själv som personifierade denna möjlighet. I tal efter tal pratade han om sin egen historia. Det lät något i stil med: ”Hopp var det som ledde mig hit idag, med en pappa från Kenya och en mamma från Kansas och en historia som bara kan ske i USA”. Att väva samman sin egen bakgrund och fånga en kollektiv känsla kring framtiden som innebar att någonting bättre väntade var oslagbart.

Det är svårt att omvandla en amerikansk primärval eller presidentvalskampanj till vänsterpartiets partiledarval, men det finns saker att lära. Om jag skulle råda de olika kandidaterna till någonting så skulle det vara att bygga en historia kring sig själva som inkluderar deras vision om framtidens vänster och framtidens Sverige.

Lite kortfattat skulle det kunna se ut enligt följande (det är givetvis färgat av att jag känner de olika kandidaterna lite olika):

Rosanna har kanske den mest givna, och mest Obamaliknande, berättelsen att komma med. Den handlar om att som barn komma på flykt runt halva jordklotet för att söka en fristad från förföljelse och förtryck, hur hennes föräldrar upplevda diktaturen i Chile. Det handlar om en historia om att växa upp med det arvet i ett Svenskt miljonprogram med föräldrar som arbetar på SAAB och som invandrartjej ta sig fram och försöka förändra samhället till någonting bättre. Det är ett löfte till tidigare generationer att historien inte ska upprepas och framtiden ska bygga på en jämlikare och rättvisare värld.

Hans Linde har en annan berättelse. Det handlar om att växa upp på den Skånska landsbygden i en miljö där fördomar och inskränkthet dominerar. Hur det Sverige där Sverigedemokraterna har haft sin grogrund kunde växa fram och hur han upplevde 1990-talets nedskärningar. Välfärd som en gång var given urholkades allt mer. Trygghet och rätt till arbete för alla är något som hans generation aldrig upplevt. Hans relativa ungdom är en styrka som ger såväl en frihet från betungande partihistoria men ger också just ett perspektiv som baseras på ett samhälle där många upplever att det går utför. Det handlar också om att komma ut och ”vara annorlunda” vilket är en känsla som många av olika skäl kan dela. Det är en känsla som är stark och betydelsefull.

Jonas berättelse skulle utifrån mina kunskaper om honom bli något annorlunda. Jonas berättelse skulle bygga hur han som arbetare på Volvo i Umeå kom att bli EU-parlamentariker. Med det fick han tillgång till hela världen som politisk arena. Det handlar om att skapa en berättelse som bygger på hans tid i EU-parlamentet men också att han under en tid bott i USA. Här finns det möjligheter att prata om orättvisor och orättfärdighet såväl i Sverige som i världen. Jonas har själv sagt att han vill prioritera klimatfrågan högre och det internationella perspektivet ger en god möjlighet att göra detta. Det behöver dock vävas in i hans berättelse om sig själv. Jonas behöver också övertyga partiet om att han är hela partiets kandidat då det finns en viss misstro mot honom. Detta underblåses gärna av massmedia som gärna försöker utmåla honom som någon form av ”högerkandidat”.

Ullas berättelse bygger på att skapa en bild av en kvinna som vet vad det innebär att vara offentliganställd inom yrken som har låg status. Utifrån egna erfarenheter kan hon skapa en tilltro till en politik som utveckla välfärden. Ulla är också den av kandidaterna som har de tyngsta parlamentariska erfarenheterna som för vissa kan vara tilltalande om hon gör det på rätt sätt. Genom att lyfta fram sig som en kompetent förhandlare och en person som har koll på finanserna kan det appellera på många inom partiet som gärna vill premiera tyngd och erfarenhet.

I den diskussion som vi nu kommer att få inom partiet så tror jag att vi kommer att få se allt för lite av det som jag efterlyser. Det finns inte så mycket tradition av att använda sig av sin egen person i politiken. En som faktiskt gjorde det och lyckades väldigt väl var Gudrun Schyman. Trots att hon inte var särskilt representativ för de väljargrupper som sökte sig till vänsterpartiet lyckades hon fånga in många och skapa en enorm tilltro till politiken genom sin egen person. Det behöver vi se mer av för att kunna få en vänster som tilltalar människor på ett djupare sätt än vad vi gjort på länge.

Den kandidat som under hösten kan beröra mig och få mig att tro på en framtid för vänstern och för Sverige får min röst. Den som kan få mig att rysa längs ryggraden eller ögonen att vattnas kan bli en kandidat som kan lyfta vänstern. Jag tror att alla fyra kan göra detta om de bara vågar.

Läs mer: SVD, SVT, GP, Sydsvenskan, DN1, DN2, DN3, DN4, Aftonbladet, AB2, Expressen, SR, Intressant?

Andra bloggar: Jonas Sjöstedt, Alltid rött alltid rätt, Jinge, Kaj Raving, Svensson, Patrik Rehnfors,

Correns ledare på glid mot SD

Östgötacorrespondenten (Corren) har under en tid på sin ledarsida haft en ganska tydlig argumentation mot "genusteorier". Forskaren Roger Klinth ifrågasatte för några dagar sedan vilken politik som egentligen driver Correns ledarredaktion. Enligt Klinth så tenderar den att vara mycket nära besläktad med den (o)jämställdhetspolitik som Sverigedemokraterna företräder. Correns chefredaktör Charlotta Friborg svarar på detta genom att inte svara utan viftar bara undan Klinths kritik med ursäkten att den inte är saklig och att han inte presenterar vad han själv tycker.
Problemet för Corren är nog att Klinth ligger betydligt närmare sanningen än vad de vågar erkänna. På en helsida intervjuar ledarskribenten Marika Formgren bloggaren Tanja Bergkvist. Rubriken är "Tanja Bergkvist vs åsiktsförtrycket". Texten är märklig. Till stora delar är det en hyllning av denna Tanja och hennes idéer och kritik av "genusteori".
Formgren skriver bland annat:
"Alla som har läst Tanja Bergkvists blogg någon gång vet att inläggen är långa, med vilda associationer och tankehopp, men bibehållen analytisk precision. Att telefonintervjua henne är om möjligt snäppet häftigare. Det är som att befinna sig i en kulspruteeld av sylvassa tankar."
Artikeln avslutas med att Formgren menar att denna Bergkvist borde utses till Sveriges jämställdhetsminister. Den som läser artikeln kan inte tveka en sekund på att Marika Formgren som representerar Correns ledarredaktion har mycket stor tilltro till Tanja Bergkvist.
Marika Formgren uppmärksammade redan tidigare i under våren i en ledarblogg uppmärksammat Tanja Bergkvist. Då var det för att lyfta fram Bergkvist som ett positivt föredöme för att hon som bloggare inte avvisade Sverigedemokraterna för deras invandringspolitik utan för att hon behandlade dem som vilket parti som helst. Formgren skriver här:
"Det är mycket ovant att läsa en text där en Sverigedemokrat förekommer utan det vanliga avståndstagandet, utan en rad om invandringspolitik - och där Sverigedemokraten dessutom får beröm. Ovant och tankeväckande.
Det är denna kvinna som Formgren vill se som jämställdhetsminister några månader senare och som chefredaktör Charlotta Friborg avvisar utan att kommentera sakfrågan.
En del i Friborgs avvisande av Roger Klinth handlar om att hon menar att han använder sig av "guilt by association" för att föra samman Correns egna åsikter med Sverigedemokraternas. Det kanske inte är ett direkt bevis för att man hyser samma åsikter som Sverigedemokraterna men om man tittar lite närmare på vilka andra utöver Correns ledarsida som hyllar Bergkvist så borde man kanske fundera över vilka man gör gemensam sak med.
Ian Wachtmeister tidigare partiledare för Ny demokrati och numera rådgivare till Sverigedemokraterna utsåg 2009 Bergkvist till årets rebell i någon form tävling han utlyst.
De flesta bloggar som skriver om Bergkvist är till största delen på ett eller annat sätt knutna till Sverigedemokraterna. Det handlar om bloggar som politiskt inkorrekt och I mitt Sverige. Man kan väl säga att de inte är negativt inställda till hennes åsikter.
Med anledning av ett seminarium som hölls av Bergkvist i Uppsala skriver Sverigedemokraterna i Uppsala: "Som ett värdekonservativt parti tackar Sverigedemokraterna Tanja Bergkvist för det intressanta föredraget /.../ Vi i SD lovar att ta strid mot dessa marxistiska galenskaper."
Detta är inte "bevis" för att Tanja Bergkvist skulle vara Sverigedemokrat. Dock torde det vara uppenbart att hon politiskt i dessa frågor uppfattas ligga mycket nära Sverigedemokraternas politik.
Jag har inte gjort en helt genomgående läsning av bloggen som är ordrik. Men det finns även andra skrivningar på hennes blogg som man som aktiv inom vänstern känner igenom från extremhögerns bild av politiska motståndare. När Bergkvist beskriver sina antagonister skriver hon:
"Vänsterextremister känns ju som bekant lätt igen på de hårbollar de regelbundet spyr upp, och på sina ovårdade frisyrer i form av ogenomträngliga dreads som rymmer helt unika och hittills icke dokumenterade ekosystem med en enorm artrikedom av maskar, svampar och mögel som stormtrivs i denna röda vänstermiljö där evolutionen tagit en helt ny vändning i isolation från omgivningen. Varenda vänsterextremist skulle fungera som ett helt avhandlingsämne i både biologi, psykologi och socialantropologi"
Det är denna kvinna med denna människosyn som Correns ledarsida vill ha som nästa jämställdhetsminister. Det kommer nog inte hända förrän Sverigedemokraterna ingår i en sådan.
Tanja Bergkvist blogg imponerade inte på mig på samma sätt som den uppenbarligen har imponerat på Marika Formgren och Sverigedemokraterna. Det är ju inte så förvånande men det är nog ett tecken i tiden att delar av Sverigedemokraternas politik söker sig in borgerliga tankegångar. Ledarsidor och tyckare går före och det dröjer inte så länge innan borgerliga partier snappar upp tankegodset och förflyttar sig ytterligare lite höger ut.

Rakade pungar, herpes och gud när Svenskt näringsliv frågar

Alliansfritt Sverige har lanserat en fiktiv site där Svenskt näringsliv svarar på frågor. Svaret är alltid detsamma. Det vill säga sänkta löner, skatter och försämrad LAS. Typ. En av många bra och roliga saker som Alliansfritt gjort genom åren.
Det som är ännu roligare är att de via IP-adresser spårat vilka frågor som Svenskt näringsliv själva har ställt. Då handlar det bland annat om herpes rakade pungar och om gud finns.
Den politiska nivån hos Svenskt näringsliv har man väl aldrig imponerats av men detta är ju underhållande lågt.

Framtidens vänster behöver mer känsla och mindre fakta

Jag skrev för några dagar sedan att vänsterpartiet kommer att få en ny ledning 2012 och att Lars Ohly inte kommer att sitta kvar. Idag meddelade Lasse att han avgår. Det tycker jag var bra. Det gör det möjligt att få en helt öppen och bra process fram till kongressen i januari.
Jag tycker också att det är bra att Lasse meddelar att han kommer att fortsätta i riksdagen och vara en aktiv del i vänsterpartiet. Han är en av partiets främsta företrädare och kommer att behövas i framtidens vänsterparti.
Jag har själv inte helt klart för mig vem jag vill se som efterträdare och därför ser jag fram emot en höst där de olika kandidaterna kommer att visa hur de vill att partiet ska utvecklas i framtiden. Vilka frågor är de viktiga och hur ska vi kommunicera vår politik med människor.
För min egen del vill jag att partiet givetvis ska fortsätta arbetet med att bli ett mer öppet och tillgängligt parti där fler får möjlighet att ta del av vårt politiska arbete och våra politiska diskussioner.
Jag tror också att vi måste utveckla vår politiska kommunikation avsevärt. Vänsterns problem är som jag uppfattar det att vi alltid har rätt men sällan får rätt. Rent faktamässigt baserat på forskning, evidens och beprövad erfarenhet så kan vi nästan alltid peka på att vår politik leder till det som gynnar de flesta människorna på ett eller annat sätt. Samma människor går idag och röstar på partier som enligt samma fakta faktiskt förlorar på den politik som man röstar på.
Detta handlar ju inte, som man lätt skulle kunna hävda, att folk på något sätt är dumma i huvudet som inte förstår bättre. Det som det handlar om är kommunikation. Politik handlar allt som oftast att förmedla en känsla av tillhörighet eller en positiv (även negativ) inställning till någonting. Här har vänstern nästan alltid misslyckats då vi istället har litet på att våra bra sakliga argument ska bita hårdare än någon förmedlad känsla.
Här har vi haft fel. Högern har vunnit för att de just har fått människor att känna någonting. De som minns valaffischerna från valet 2010 kanske kommer ihåg moderaternas. Det fanns en serie som handlade om semester, lönehelg och så vidare. Det var ett väldigt vagt politiskt budskap om att det är bra med arbete men det förmedlade ju en positiv känsla om någonting som man gärna identifierar sig med. Jag kommer ihåg de affischerna men såhär i skrivande stund kommer jag faktiskt inte på vilka vi själva hade i vänsterpartiet. Detta är ju bara i sig en tankeställare.
Så nu sitter jag under min sista semestervecka på Gotland och således känner större tillhörighet till den moderata valaffischen än vänsterpartiets bortglömda affisch. Detta borde om något vara ett tacken på att vänstern har ett stort arbete att göra för att förbättra och utveckla vårt sätt att kommunicera med omvärlden. Mitt recept är mer känsla, mer kött och blod. Mer människa mindre fakta. I vet att vi har rätt politik nu handlar det om att kunna ge människor en bild, en känsla av vad den politiken innebär.

AB1, AB2, AB3, SVD1, DN1, SVD2, SVD3, Expressen1, Sydsvenskan,GP,

Jonas Sjöstedt, Jöran Fagerlund, Jens Holm,

Vänstern får ett nytt ledarskap 2012

Vänsterpartiet kommer att välja en ny partiledare i januari. Det är jag säker på. Lars Ohly kommer inte att sitta kvar. Det har varit en tydlig utveckling inom partiet det senaste året att det krävs en förändring på ledarposten. Men det beror faktiskt inte på Lars Ohly utan på att partiet är inne i en process som kräver just förändring. Jag delar den uppfattningen.
Lars Ohly har under sitt partiledarskap på många sätt fört partiet framåt. Han tillträdde som ordförande efter en hård intern strid där partiet hade ett antal vägval att göra. Konflikten syntes stå mellan någon slags höger och vänster i partiet där Lars i det mediala surret oftast tillskrivits att tillhöra "vänstern". Detta berodde antagligen mest på att han fortsatte sig att kalla sig för kommunist och hade någon form av vänsterretorik. Men rent politiskt sakmässigt har inte Lars Ohly arbetat för att föra partiet till vänster vilket också bidragit till att vänsterpartiet idag inte präglas av några kraftiga interna konflikter. Snarare kommer hans politiska gärning vara att han förde vänsterpartiet in i ett organiserat samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Något som före Lars Ohlys tid inte hade ett särskilt starkt stöd i partiet.
Min bedömning är att det inte heller finns något stort missnöje med Lars Ohly som partiledare. När röster om ett nytt ledarskap höjs är det från de flesta håll inte ett misstroende som är orsaken. Det handlar om att vänsterpartiet är inne i en ny fas och för att kunna gå igenom denna så krävs det ett nytt ledarskap för partiet och med det nya ansikten som kan personifiera partiets förändring.
Vänsterpartiet har idag ett stort behov av att arbeta med hur vår politik ska formuleras i framtiden. För mig handlar det inte om att satsa på en "ny politik" utan snarare en ny förpackning. Liksom inom alla områden där man försöker övertyga människor om olika saker så förändras uttryck och former.
När vi idag ser reklam från 1980 eller 90-talet så får man ofta känslan av att det är lite sunkigt och man undrar hur man kunde sälja prylar och produkter med den typen av kampanjer. Lite så är det med vänsterpartiet idag. Framtoningen och bilden av partiet ligger inte rätt i tiden. Det känns lite för mycket 1990-tal och för lite framtid. Vänsterpartiet har länge pratat om förändring av partiet men det är nu som vi har möjlighet och genomföra en verklig förändring.
Min önskan är att höstens diskussion om partiledarvalet ska bli en del av den förändringen. Vi har idag flera kandidater som säger sig vara intresserade av att leda partiet. Fler tillkommer med all säkerhet. Detta är mycket bra. Det är viktigt att ha en stor öppenhet kring denna process detta av flera skäl. Dels ger det partiet en möjlighet att på riktigt prata om vem man vill ska leda partiet men om vi själva tar makten över processen istället för att lämna över den till massmedia så kan vi låta hösten handla om vänsterpartiets politik och profil istället för massmedias kraftigt förenklade bild.
Jag önskar också att processen blir öppen för att fler människor även utanför vänsterpartiet ska kunna vara med och tycka och påverka framtidens vänsterparti. Genom att bjuda in till möten och utfrågningar med de olika kandidaterna så kan vi skapa ett verkligt intresse och faktiskt också känna av vilken eller vilka kandidater som vi tror ska kunna leda partiet in i framtiden.
Idag har vi tre kandidater utöver Lars Ohly. Det är tre kandidater som alla har sina egna kvaliteter och profiler. Jag tror mig veta att fler tillkommer och detta kommer att vara en rejäl styrka för partiet. Vi kommer kunna visa upp en bredd i kompetens och förhoppningsvis få en visionär diskussion om framtidens vänster i ett rättvisare Sverige.

Jonas Sjöstedt, Ekot, Kaj Raving, Ilona Waldau, DN, SVD, HD, AB, Expressen, Skånskan, GP