Stödet för Palestina stärkt

KF i väst har beslutat att bojkotta varor från Israel. Ett bra och efterlängtat beslut. Fler borde följa efter. Att bojkotta ockupationsmakten Israel är det enda rätta. Israels ekonomi är känslig och kan påverkas genom ett tryck utifrån. Även om det inte har en helt avgörande betydelse med en svensk bojkott så är det ändå en markering att det finns en stark opinion mot ockupation och förtryck.
Jag bojkottar nästan ingenting längre. När jag var yngre försökte jag bojkotta allt. Det gör jag inte längre. Detta av flera skäl. Det enda som jag verkligen bojkottar idag är just varor från Israel. Även om min personliga bojkott inte leder till förändringar så är det ändå varor producerade under förutsättningar som bygger på förtryck, ockupation och palestinskt blod. Det är skäl nog för att avstå.
Därför känns det bra att fler bojkottar och att det sker mer systematiskt. Det känns också bra att vi med ett kommande regeringsskifte kommer att få en tydligare propalestinsk hållning i utrikespolitiken.

DN, Jöran Fagerlund, Röda Berget, Alltid rött alltid rätt, Rödgrön,

Den borgerliga politiken dödar

Inom ännu ett område har det nu klarlagts att vården förstärker samhällets klasskillnader. De med hög utbildningsnivå får snabbare och bättre vård än de med låg utbildningsnivå. Nu är det inom lungcancerområdet som man har konstaterat detta. Detta är ju ett område som i relativt liten utsträckning undersökts tidigare men för varje rapport som kommer så pekar det på att detta är verkligheten i hela vården.

Detta är en av vårdens stora utmaningar. Att ge vård efter behov och inte utifrån hur eller vem som efterfrågar. Dock har vi idag en borgerlig politik som leder till ytterligare förstärkta skillnader vilket gör att vården för de med lägst utbildning, lägsta inkomster och så vidare blir sämre. Inom flera områden inom vården leder detta till att människor faktiskt dör för att hälso- och sjukvården inte möter deras behov på ett jämlikt sätt. Detta kommer att förstärkas än mer av privatiseringar, marknadsanpassning och efterfrågansstyrning. Det är helt enkelt så att den borgerliga politiken dödar människor som inte skulle behöva dö!

DN skriver om lungcancer idag.

Gör Vikegård till tränare för LHC?

Det går ju inte att låta bli att kommentera gårdagens händelser i Globen. Tillsammans med sonen kuskade jag upp till Stockholm (först var det lite budgetförhandlingar kring bland annat hälso- och sjukvården, men det var inte dagens viktigaste händelse) för att se Linköping besegra Djurgården.

Så blev det inte. Clubben började relativt bra och satte bra tryck på stockholmarna men lyckades inte prestera ett försvarsspel som var värt att en nämna. Flera av målen såg faktiskt ganska enkla ut och flera av backarna underpresterade samtidigt som Djurgården fick utdelning på sina chanser. Andra perioden var kanske det sämsta jag varit med om.

Det var dock mäktigt att se djurgårdens klack. Den var imponerande. Där har vi lite att lära i Linköping. Dock all heder till de som kom från Linköping och försökta heja (vi var dock inte så många). Vi satt nedanför den tillresta LHC-klacken. Så vi hörde dem ibland.

Vem ska man hålla på i finalen? Svårt. Jag ogillar ju båda lagen starkt. Dock är jag ju smålänning i själ och hjärta och Nils Dackes blod strömmar nog mer i mina ådror än det blå Djurgårdsblodet. Så även om det tar emot så hoppas jag nog på att guldet tas hem till Vätterns södra strand igen.

Vad gäller LHC så hoppas jag att vi kan få några nya unga spännande spelare till hösten samt en tränare som kan tillföra lite nytt tänk och mer fart och go i laget. Lehner har faktiskt inte lyckats hantera det faktum att vi har haft ett lag med de bästa spelarna. Djurgården kan inte mäta sig i spelarkvaliteter men vinner ändå. Det handlar till stora delar om inställning och ledarskap. Vore det inte lite roligt med en sådan som Vikegård. Han har ju gafflat så mycket i TV de senaste åren om att vi behöver förändra svensk hockey. Jag delar stora delar av hans uppfattning så ge grabben ett lag och se vad han kan åstadkomma.

Så nu blir det valrörelse och sikte på en rödgrön seger i september. Klår vi inte borgarna i ishockeyn så klår vi dom i politiken.

Vad gäller hockeyn så drar jag på mig skridskorna ikväll och hoppas på seger i kvällens möte mot de röda i Stångebrohallen.

AB, AB2, AB3, SVD,

Det behövs ingen skattechock - vi fixar välfärden ändå

Det blir inte någon skattechock med 13 kronor som DN försöker blåsa upp. Det är alla partierna faktiskt överens om i den beredning som tagit fram rapporten om Välfärdens framtida finansiering. Det är inte nödvändigt. Resurserna finns för att möta framtidens utmaningar det handlar bara om att fördela resurserna till välfärden.

När SKL:s borgerliga majoritet tillsatte den beredning som skulle utreda frågan om välfärdens framtida finansiering så var deras utgångspunkt och förhoppning att beredningen skulle komma fram till att vi inte kommer att klara av att finansiera vår gemensamma välfärd i framtiden via offentliga gemensamma medel. De villa peka på alternativ som privatiseringar och prioriteringar som öppnar för ökad privat finansiering. Det har inte lyckats.

En av de första sakerna som den aktuella beredningen gjorde var att beställa en opinionsundersökning från Synovate där man skulle fråga om folks inställning till skatter och avgifter. Här visade det sig att en extremt stor majoritet inte ville ha sänkta skatter om det drabbade välfärden liksom att en nästan lika förkrossande majoritet (det handlar om siffror uppåt 90 procent) som kunde tänka sig att betala mer i skatt om det gick till hälso- och sjukvård till exempel. Denna opinionsundersökning orsakade stora interna diskussioner bland borgarna och inte minst hos moderaterna som skällde ut den moderata ordföranden i beredningen för att beställt ett sådant material. Efter detta gjorde SKL sitt bästa för att tysta ner undersökningen som innehöll en tung kritik av regeringens skattesänkarpolitik.

I beredningens fortsatta arbete gick det ju inte heller som man hade velat från borgerligt håll. Under många år har vi blivit fullpumpade med att vi inte kommer att ha råd med välfärden i framtiden. De gamla blir för många, vi kommer arbeta mindre och så vidare. I arbetet visade det sig att när man börjar räkna på det hela så är inte det ett särdeles stort problem heller. Under perioden som man räknat på så är glappet från idag ca 200 miljarder i kommun- och landstingssektorn. Det behövs alltså ytterligare 200 miljarder för att möta framtidens behov.

Med tanke på att den borgerliga regeringen bara de senaste tre åren sänkt skatterna med över 100 miljarder så är det svårt att uppfatta 200 miljarder som en hiskelig summa pengar. När man dessutom har tittat på Hur mycket det privata konsumtionsutrymmet kommer att öka under motsvarande period så är det runt 1000 miljarder. Det vill säga att även om man höjer skatten med 200 miljarder så kommer det privata konsumtionsutrymmet att ha ökat med fyra gånger så mycket.

Det som beredningen inte heller har tittat på är det faktum att staten bara kommer bli rikare och rikare med tanke på ökade intäkter via skatten (d.v.s. konsumtions- och inkomstskatter) så handlar det i praktiken om att fördela pengar från staten till kommunerna och landstingen.

Vi har inte något finansieringsproblem. Vi behöver inte skära ner i den offentliga sektorn. Vi behöver inte privatisera, skaffa privata försäkringar och så vidare. Den borgerliga ambitionen att ytterligare driva på utvecklingen mot ett systemskifte misslyckades i detta fall. Vi som vill ha en generell välfärd för alla har fått tydliga besked från det borgerligt styrda SKL och dessa besked är: folk tycker om att betala skatt till välfärden och att vi kommer att ha råd med välfärden även i framtiden. Strålande besked. Låt oss nu ta debatten om detta!

Andra om detta: DN, , DN2, DN3, Kent Persson, S-buzz, Högbergs tankar, SVD, Röda berget, Rödgrön, Intressant, Expressen, SVD,

SKL väljer fel väg för kvalitet i skolan

Just nu förhandlar SKL och lärarnas olika fackförbund om ett nytt avtal för landets alla lärare. Konflikten handlar om såväl arbetstid som lön. Det är inte någon ny konflikt. Det brukar vara högt tonläge i lärarförhandlingarna. Debatten skruvades upp ytterligare ett snäpp när SKL:s ledning och förhandlingsdelegation gick ut och "presenterade" ett förslag via ett brev till landets kommuner.
I huvudsak går det ut på att SKL vill ge mer pengar till de som är beredda att ändra sitt avtal vad gäller arbetstid. Från arbetsgivarsidan vill man få ner förtroendetiden och mer tid i skolan. De långa sommarloven försvinner som en konsekvens.
Jag, som vänsterpartiets representant i SKL:s styrelse, har vissa invändningar mot förbundets agerande och utspel. Mina synpunkter är följande:
- Gärna avtal om arbetstiden men det ska ske lokalt i sådana fall. Parterna kan givetvis komma överens men det bör ske efter lokala förutsättningar.
- Gärna mer tid mellan lärare och elever, men det måste bygga på att vi får fler lärare i skolan inte på än mer pressade arbetsscheman för lärarna. Om man vill ha mer tid för lärarna måste man också se till alla de arbetsuppgifter som lärarna har utanför undervisningstiden. Det handlar om individuella utvecklingsplaner, jämställdhetsplaner, likabehandlingsplaner, nationella prov, skriftliga omdömen, samtal med föräldrar, arbetslagsarbete och så vidare. Allt detta (utom skriftliga omdömen) är ju viktiga uppgifter som också måste göras.
- Man kan inte heller bara prata om kvallitet i skolan utan att ta in andra frågor än just lärarnas avtal. Lärarna behöver mer tid med eleverna men det är ju också så att resultaten i skolan försämrats till följd av friskolereformen (enligt skolverket). Likaså behöver vi mer resurser till skolan. Därför är det ju problematiskt att staten kraftigt sänker statsbidragen nästa år.
Det finns mer och säga men det får vänta...

Se också:
Lärarnas tidning, Skolvärden, DN, SVD, Aftonbladet, Rödgrön, Intressant, AB,

Att slå ett barn

Att slå barn är aldrig okej. Dock verkar det som att alla inte omfamnar den tanken. SVT visade ikväll ett viktigt program om hur samhället verkar ändra ståndpunkt eller fokus vad gäller barnmisshandel.
Jag uppmärksammade tidigare i år ärendet med Ronald Fasth, pensionären som gav en tolvåring stryk, och mötte då en rad ståndpunkter som förvånade mig. Flera personer hävdade att jag inte kände till alla fakta och om jag visste det så skulle jag ändra åsikt i detta fall. Vidare var det flera som hävdade att jag antingen var en moralkärring eller att jag var omanlig. Det var få argument i sak men många tyckte uppenbarligen att man skulle få slå barn.
När dokument inifrån nu åter uppmärksammar detta problem är det tydligt att samhället är på väg åt ett helt galet håll. Det finns en klar strömning, som dessutom får genomslag i domstolsväsendet, att man kan ursäkta vuxnas våld mot barn. Detta har inte minst påhejats från politiskt håll där Folkpartiet hejat på utvecklingen med sitt tydliga antibarnbudskap.
Eftersom det uppenbarligen är många som engagerar sig för rätten att slå barn så hoppas jag att ni hittar hit igen och då svarar på några enkla frågor:
När är det rätt att slå ett barn?
När är det rätt att slå en vuxen?
Är det någon skillnad på att slå ett barn eller vuxen?
När får jag eller någon annan slå dig?

Intressant, Rödgrön

Är frälsningen lösningen?

När kristdemokraternas Göran Hägglund rycker ut och ska debattera rättspolitiken blir det intressant. Det är tydligt att vi har en man och ett parti vars ideologi springer ur någon form av kristen konservatism. När man läser Hägglunds artikel i dagens SVD känns varken bibeln eller katolicismen särdeles långt borta.

Hägglunds utgångspunkt är att människan är en moralisk varelse som hela tiden kan välja mellan att agera rätt eller fel. Med detta blir samhällets straffutdömande avgörande för såväl brottsoffer som brottsling. Med ett utdömt straff som avtjänas av en brottsling så skulle denna återupprättas som moralisk person och då kunna leva ett liv som alla andra. En ostraffad människa som begått ett brott skulle således vara en omoralisk person.
Hägglund skriver (det är värt ett längre citat):

"För den som har tagit sitt straff har sonat sitt brott och har med det återupprättats som moralisk person. Man har fått en chans att i andras ögon återinträda i samhället som en ansvarstagande person. Det är alltså en annan diskussion än frågan om straffets längd. Det handlar om straffet som sådant, dess vikt för ett civiliserat och i verklig mening moraliskt samhälle.
/.../
Men för brottsoffret är det stötande och för brottslingen är det förnedrande. Den som straffas – inte för att sona något – utan enbart för att förvaras bakom lås och bom, till skydd för andra, eller låsas in enbart för att vårdas – frånerkänns i och med det sin moraliska förmåga. Och därmed faktiskt också en stor del av sin värdighet. För om brottet inte kan sonas uteblir också brottslingens återupprättelse.
Frånvaron av straff blir i den meningen det grymmaste straffet av alla. Det blir en utstämpling ur den allas vår gemenskap som kulturellt och mellanmänskligt till stor del definieras av alla människors inre kamp att göra det rätta. I förhållande till sig själv, och i förhållande till sina medmänniskor.
Straff är ett nödvändigt inslag i rättsskipningen för allas vår skull. För allas upprättelse, men också för att vidmakthålla den människosyn som ytterst är ett värn mot den kalla materialism som vänstern ger uttryck för."

Hägglunds syn känns inte alls så avlägsen från den katolska rättsuppfattningen eller traditionen. Att sona sitt brott är helt enkelt ett individuellt ställningstagande som ska åtföljas med ett straff. När straffet är fullföljt så är man återupprättad inför gud. Inom katolicismen som sker detta till stor del genom bikten. Det är i erkännandet inför gud och hans representanter på jorden som man får upprättelse och straff.
Människosynen som Hägglund står för är ju en tydlig kontrast till den som han angriper vänstern för att hysa. Min, och som jag uppfattar en relativt traditionell "vänsterhållning", är att människovärdet är detsamma för alla brottslingar eller inte, straffade eller inte. Jag har själv begått en rad brott genom åren (och då betydligt grövre än trafikbrott) men upplever inte mig själv som utstämplad ur allas vår gemenskap vare sig kulturellt eller mellanmänskligt. Jag uppfattar det inte heller att jag på grund av detta fråntagits min värdighet. Jag tror inte heller att de som suttit av sina straff känner sig mer inkluderade eller värdiga bara för detta. Tyvärr är det nog oftast helt tvärtom.
Vad jag vet så finns det ytterst lite som talar för Hägglunds ståndpunkter rent faktamässigt. Om det ändå skulle förhålla sig på det sätt som Hägglund hävdar så leder det fram till ståndpunkter som borde förpassats till historiens skräphög. För hur förklarar Hägglund, om det inte är sociala förhållanden, att människor som lever i socialt utsatta situationer i mycket högre utsträckning begår och döms för brott än de som har en bakgrund med betydligt mer gynnad social situation. Det leder ju bara till slutsatsen att arbetarklassen eller "underklassen" består av individer som saknar moralisk förmåga och vilja att leva ett gott liv utan förfaller till frestelser och brottslighet i avsaknad av en god moral. Överklassen däremot är mer moraliskt överlägsna (deras brottslighet håller sig kanske mest till kvinnomisshandel och skattebrott).
Hägglund pekar inte ut den lösning som för mig blir uppenbar utifrån hans text. Vägen till återupprättelse som människa går via frälsningen. Det är genom frälsningen som vi återupprättas som goda individer och får syndernas förlåtelse. Vi tar straffet och erkänner vår skuld inför gud och går sedan renade ut i livet. Men så fungerar det inte. Det hade ju varit en enkel lösning. Fler präster i skolan, fängelserna och så vidare så skulle vi kunna upprätta fler moraliska människor som aktivt väljer det goda före det onda. Som väljer gud istället för satan.
Jag delar inte Hägglunds världsbild (förvånande?). Det må vara en vänsteruppfattning men jag tror ändå på att den enda vägen för att komma åt brottslighet är att bekämpa dess sociala grund. Ökade klyftor ökar brottsligheten. Ökad jämlikhet minskar brottsligheten. De som döms för brott ska inte brännmärkas för livet utan ges möjligheter till rehabilitering under den tid som de avtjänar samhällets straff. Straffen ska ju i grunden vara en möjlighet för den dömda att få nya möjligheter i livet. Det handlar då inte om ett moraliskt ställningstagande utan om att skapa sociala och materiella förutsättningar för detta.
Frälsning är inte lösningen på samhällets problem. Gud är inte lösningen. Det kan väl vara en tröst för vissa att ha någonting att tro på men det är inte någon lösning på dagens samhälles problem. Lösningen stavas jämlikhet. Ingenting annat.

SVD, Intressant, Rödgrön, Alltid rött alltid rätt, nonicalssus, Aftonbladet