Råd till vänsterpartiets partistyrelse

Vänsterpartiet har haft kongress. Det är nog få som missat detta. Dessutom har det valts en ny partiledare och en ny partistyrelse. Det är alltid en maktkamp inför och under kongresserna där olika personer ska hissas eller dissas. Skälen kan vara politiska, personliga eller ganska oförståeliga. Efter kongressen startar en ny maktkamp där positionerna inom partistyrelsen ska fördelas. Här handlar det om fördelning av makt, inflytande och prestige.
Posterna som i första hand ska fördelas är de sex platserna (en är ju given för partiordföranden) i verkställande utskottet, en eller två vice ordföranden samt en partisekreterare. Det är de personer som innehar dessa platser som kommer att utgöra vänsterpartiets yttersta ledning de kommande åren.
Jag har suttit i partistyrelsen under ett antal år men valde nu att inte kandidera igen. Flera av dessa satt jag i den interna valkommittén som är beredande organ för alla val i partistyrelsen. Valen som ska göras efter en kongress är de viktigaste och de som arbetas mest med. Det är också här som det blir tydligt vilka drivkrafter som finns, hur olika människor agerar för att gynna sina egna intressen och å vidare. Inte sällan handlar det om personliga motsättningar.
Som ny partistyrelseledamot hamnade jag efter kongressen i valkommittén som bland annat skulle utse en ny partisekreterare. Det var en process som har stora likheter med den som nu verkar finnas i den nyvalda partistyrelsen. Det fanns flera kandidater med ambitioner.
En av kandidaterna hade mer tydligt uttryckt sin vilja att bli partisekreterare. Dessutom hade partiordföranden uttryckt någon form av stöd för denna persons kandidatur. Detta föranledde många personer i och runt partistyrelsen att börja agera för att denna person av just dessa skäl inte skulle bli vald till partisekreterare. De sakliga skälen var grumliga utan diskussionen innehöll mycket formalia och andra ickeargument. Det viktigaste var inte vem man valde till partisekreterare utan att den aktuella personen inte blev vald. Det främsta skälet var att man ville begränsa partiordförandens makt och möjlighet att driva på politiken.
Vid samma tillfälle skulle partiet välja vice partiordföranden. Det blev ett val av två personer. Även här fanns tydliga inslag av att skapa någon maktbalans och nästan medvetet bygga in personliga och politiska konflikter i partiets ledning.
Detta är ett mönster som jag sett upprepas gång på gång i vänsterpartiet. Ibland har även jag varit delaktig i detta arbete. Med facit i hand så kan jag se att det är ett direkt dåligt sätt att arbeta på. Det har nog bidragit till att vänsterpartiets yttersta ledning inte har varit så handlingskraftig och pådrivande för att utveckla partiet som den annars hade kunnat vara. Det är sorgligt.
Det är också sorgligt att se att samma tendenser upprepas igen. På Facebook rasar nu en mer öppen debatt än tidigare men det är samma strukturer och samma typ av argumentation som jag nu ser. Det viktigaste är ibland att blockera en kandidat än att välja en riktigt bra kandidat. Den här gången är det inte minst könsaspekten som verkar vara det som man för fram som det största argumentet.
Det skulle vara otänkbart med en manlig partisekreterare när vi har en manlig partiledare. För min egen del skulle jag inte ha några problem med män på båda dessa poster, men det förutsätter att man har fler kvinnor på andra tunga poster. Inte minst i verkställande utskottet.
Under hela processen med val av partiledare har argumentet mot två partiledare varit att vi vill slå vakt om det kollektiva ledarskapet och att det inte är en lösning med en man och en kvinna som partiledare. Argumentationen om ett kollektivt ledarskap verkar ha glömts bort nu efter kongressen när voteringen om det delade ledarskapet är över.
Mitt råd till den nyvalda partistyrelsen är att börja med att diskutera vad vi vill ha för partisekreterare. Vill vi ha en nationell ombudsman som ansvarar för att upprätthålla organisationen, lösa konflikter och hålla ordning på partikansliet eller vill vi ha en partisekreterare som har som sin främsta uppgift att leda den politiska och organisatoriska utvecklingen av vänsterpartiet de kommande åren. Jag har sett den första varianten och är helt övertygad om att det vänsterpartiet behöver är en partisekreterare som kan bidra till att utveckla vår politik och organisation.
Det finns de som menar att man som partistyrelseledamot kan bidra till att utveckla partiet. Det är inte sant. Den möjligheten är ytterst begränsad. Makten till förändring ligger i verkställande utskottet och hos partisekreteraren.
Vidare tycker jag att partistyrelsen ska fundera över sammansättningen av verkställande utskottet. Min erfarenhet från föregående period är att det skulle behövas ett VU som har mer kraft och vilja till politisk och organisatorisk utveckling. Det är inte den uppfattningen som jag fått av VU de senaste åren. Utifrån det skulle jag råda till att röra om i grytan. Byt ut folk. Sätt dit de som är hungriga på arbete och som har en vilja att åstadkomma resultat.
Mitt VU skulle nog se ut enligt följande: Jonas Sjöstedt, ordförande, Aron Etzler, partisekreterare , Josefin Brink, vice partiordförande, Rosanna Dinamarca, vice partiordförande, Ulla Andersson, Karin Rågsjö och Ida Legnemark.
Det skulle vara en bra blandning av gammalt och nytt med spridda kunskapsområden samt flera personer som skulle kunna vara starka och kända representanter för vänsterpartiet i framtiden.
Det primära för mig är att vänsterpartiet får en ledning som kan leda partiet. Så vågar pröva förändring och utveckling. Jag hoppas att också partistyrelsen vågar detta och inte stirrar sig blind på gammalt groll, personmotsättningar eller av olika strategiska skäl vill välja vissa personer för att förhindra andra kanske mer kompetenta.

Vinstmaximeringen är grundproblemet

En artikel som jag och Ulla Andersson publicerade i dagens Norrköpings tidningar:

Det är inte förrän ansvariga politiker tar sitt fulla ansvar och sätter stopp för spekulation med våra äldres liv och hälsa som vi kan sätta fokus på att skapa bästa möjliga kvalitet. Det skriver Emil Broberg (V), gruppledare Vänsterpartiets landstingsgrupp och Ulla Andersson (V), ekonomisk politisk talesperson och riksdagsledamot.

När Caremas uppenbara vanvård av äldre uppdagas framstår helt plötsligt samtliga partier som mer eller mindre kritiska till företagens jakt på vinster i välfärden. Socialdemokraterna och Moderaterna lägger skulden på direktörerna i riskapitalbolagen och Kristdemokraterna skyller på personalen i äldreomsorgen. Detta är dock bara ett exempel på att dessa partier inte är beredda att vidta de åtgärder som krävs för att komma tillrätta med problemen.

Det som nu sker inom svensk äldreomsorg är en naturlig utveckling av en politik som har skapat en marknad där vinstdrivande företag ska konkurrera om att få utföra vår äldreomsorg.
När politiken haft som ambition att betala minsta möjliga summa till den som är villig att bedriva äldreomsorg så får det konsekvenser. Ju mindre man betalar desto mindre får man utfört.

När politiken sätter upp marknadslösningar så får detta även konsekvenser för kommunalt utförd välfärd som tvingas anpassa sig till de privata aktörerna. Det har ofta medfört nedskärningar, sämre arbetsförhållanden och sämre livskvalitet för de äldre.

Även om chefsbonusar och riskkapitalbolag skulle försvinna från äldreomsorgen så står vi fortfarande kvar med samma grundläggande problem, jakten på vinstmaximering. Det är inte förrän ansvariga politiker tar sitt fulla ansvar och sätter stopp för spekulation med våra äldres liv och hälsa som vi kan sätta fokus på att skapa bästa möjliga kvalitet. Därför måste det bli ett förbud mot vinstdrivande bolag i äldreomsorgen.

Vi ser att vi också måste göra andra satsningar för att förbättra kvaliteten inom äldreomsorgen. Nedskärningarnas och privatiseringarnas tid måste vara slut. I vår höstbudget satsar vi tre miljarder till personalförstärkningar, det motsvarar 7 500 fler anställda. Det är dags för satsningar på ökad personaltäthet i äldreomsorgen, men också på fortbildning därför avsätter vi även pengar för det ändamålet. Dessutom vill vi lagstifta om rätt till fasta jobb på heltid.

Många pratar nu om en värdig äldreomsorg. För att nå dit krävs det politiskt ansvarstagande, ett slut för jakten på vinster och mer resurser. Denna politik har vi drivit länge. Vi hoppas att de senaste skandalerna ska öppna ögonen hos fler partier så att vi verkligen kan garantera alla äldre ett tryggt åldrande.


EMIL BROBERG (V), gruppledare Vänsterpartiets landstingsgrupp; ULLA ANDERSSON (V), ekonomisk politisk talesperson och riksdagsledamot;

KDs kommande valaffisch

När Kristdemokraterna får styra över vården är det detta som blir konsekvensen.



Expressen, SVD, DN1, Dn2 AB,

Vänstern inspireras av USA

En artikel som jag skickat till Norrköpings tidningar inför vår partieldarutfrågning i Norrköping nu på lördag:

Val av partiledare har i Svenska partier länge varit en intern och sluten process. Få personer, såväl inom som utanför partierna, har varit involverade i de avgörande diskussionerna. Goda exempel på det är Socialdemokraternas val av Håkan Juholt och nu inom Kristdemokraterna där partiledningen verkar ducka för all öppenhet kring Göran Hägglunds framtid.

Redan tidigt när det stod klart att vänsterpartiet stod inför en diskussion kring partiledarskapet så valde vi att göra processen så öppen som möjligt och vi uppmuntrade flera kandidater att kliva fram.

Här i Östergötland har vi i flera omgångar bjudit in de fyra kandidaterna för att möta östgötar på arbetsplatser, skolor och gator och torg. Vi har också erbjudit alla medlemmar och andra intresserade goda möjligheter att komma på öppna möten med kandidaterna.

Runt om i landet har det också ordnats utfrågningar av kandidaterna. Flera av dessa har dessutom sänts via SVT och via nätet så att alla som har haft intresse har kunnat följa med i diskussionerna. Nu gör vi samma sak här i Östergötland. På lördag kommer alla fyra kandidaterna till Arbetets museum för att diskutera och debattera vänsterns framtid.

Den process som Vänsterpartiet är inne i är nog den mest öppna valprocessen som vi haft i Svensk politik någonsin. Det finns stora likheter med de primärvalskampanjer som bedrivs i USA när de ska välja presidentkandidater. Detta har varit ett stort lyft för vänsterpartiet. Diskussionen om framtidens vänsterparti är nu öppnare, tydligare och betydligt mycket ärligare än den tidigare har varit. Makten över partiets framtid ligger inte i slutna mötesrum utan i öppna möten där alla är välkomna.

Att öppna upp partiet och arbeta för att alla som vill ska kunna vara med och diskutera vår politiska utveckling ska dock inte stanna med att vi väljer en (eller två) partiledare i januari. Partiledarvalet måste få vara en start för ett nytt vänsterparti. Vi måste våga se att det alltid är bättre att vara öppen och att även låta andra delta i våra politiska samtal. Det finns mycket få tillfällen då våra interna politiska diskussioner inte kan föras i öppenhet med andra utanför vårt parti. Det kommer definitivt att förändra vänsterpartiet men också möjligheterna för vanligt folk att påverka svensk politik.

Reklam för partiledarutfrågning 29 oktober

Moderaterna, Juholt och det negativa kampanjarbetet

Socialdemokraterna har till slut presenterat sitt förslag till budget. Innehållet är nog inte lika förvånande som det gatlopp som Juholt och Waidelich sprungit den senaste veckan. För om denna budget inte anses allt för anpassad efter moderaterna så blir man lite mörkrädd över hur den såg ut vid en första presentation för den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Detta blogginlägg syftar dock inte till att kritisera den socialdemokratiska politiken, det blir lite för enkelt och platt.

Den tanke som snarare jagat mig sedan i går eftermiddag när jag hörde Waidelich intervjuas i radio är hur vänstern ska hantera denna nya socialdemokratiska ledning. Grunden till att få bort de borgerliga från regeringskansliet går ju än så länge via en stark socialdemokrati. Dock känns den starka socialdemokratin ganska långt borta just nu. Inte minst med Waidelich i ledningen. Detta vet högern om och de utnyttjar situationen.

Jag har den senaste tiden försökt sätta mig in en del i hur de amerikanska valrörelserna ser ut och hur man bygger upp sin argumentation och retorik. Det har även moderaterna gjort. De har förstått att vägen till seger bland annat går via så kallat negativt kampanjarbete. Det är absolut mer effektivt att sänka sin motståndare med negativa kampanjer än att få fler väljare via egna politiska budskap om den egna politiken. Detta förnekas av många men forskningen är nog ganska entydig. Detta vet moderaterna om.

En stor del av kritiken mot den moderatledda regeringen har ju varit deras brist på idéer och visioner bortom skattesänkningarna. De presenterade själva en budget som inte heller går till historien som den mest spännande. Detta torde ju innebära en stor möjlighet för socialdemokraterna att kapa åt sig en del av debatten och angripa Borg och Reinfeldt. Denna har de ju försuttit med ett ganska dåligt budgetförslag där deras kommunikation utan enbart förmedlar att Socialdemokraterna har ”omprövat” och anpassat sin politik till den borgerliga regeringens på ett stort antal punkter.

Så när Socialdemokraterna igår presenterade sin budget så hade moderaterna en given strategi. Den handlade om att sänka Juholt. Moderaterna visste naturligtvis att Juholts budget inte skulle möta upp alla de löften han ställt under våren. Vi har ju hört hur han har lovat att utrota barnfattigdomen till exempel. Vid Reinfeldts presskonferens gick en stor del av retoriken ut på att sänka Juholt och nästan omgående så lade moderaterna upp ett flygblad på sin hemsida med rubriken ”Juholts tomma löften”.

Det enkla flygbladet pryds av vad man skulle kunna beskriva som en nidbild av Juholt och sedan radar man upp några löften som han ställt under våren och som nu inte infrias i den socialdemokratiska budgeten. Syftet är att nagla fast en bild av Juholt som en som pratar men inte levererar. Det handlar om att sänka hans trovärdighet i botten. Problemet är ju att de till viss del har rätt men också att detta är mycket effektivt. Med den presentation av sin budget som socialdemokraterna nu gjort så har de get moderaterna öppet mål för en tid framöver.

Mina funderingar handlar nu om hur vi i vänstern ska agera. Det är länge sedan vi hade ett rödgrönt samarbete som på en rad punkter skulle förändrat Sverige i en rättvisa riktning. Vi har en socialdemokrati som springer långt åt höger och ett miljöparti som gör allt för att närma sig de borgerliga för att öppna möjligheten för att fylla tomrummet om KD trillar ur riksdagen. Var lämnar det oss som vill någonting annat?
Ska vi angripa Juholt och socialdemokratin för att de sviker en lång rad grupper i samhället, för att de inte bekämpar barnfattigdomen och för att de anpassar sig efter den borgerliga politiken. Det skulle vara enkelt att få en hel del vänstersossar att förflytta sig vänsterut. Inte minst när det skett ett ledarbyte inom vänstern som kommer innebära att vi uppfattas som lite nyare och fräsigare än tidigare.

Det andra alternativet är att blunda för sossarnas högersvängning och fortsätta jag regeringen och hoppas på att socialdemokratin svänger vänsterut när det väl gäller? Detta innebär ju också en retorisk anpassning från vänsterns sida om vi ska undvika att angripa socialdemokratin.

Det är inte helt självklart men jag tror att det rimliga faktiskt är att angripa även den socialdemokratiska politiken. För om deras orientering högerut inte kritiseras så kommer det innebära att ett framtida regeringsskifte bara blir ett skifte av personer och inte politiken. Vi behöver nu arbeta för att upprätthålla en rättviselinje i svensk politik och då måste orättvisor även från Socialdemokraterna att kritiseras.

Vidare måste vi också våga vässa våra knivar. Den moderata verktygslådan är numera fylld av Carl Rove inspirerade verktyg när det gäller att arbeta för att misstänkliggöra och smutskasta sina motståndare. Den verktygslådan måste även vi skaffa oss. Det finns inte någon annan väg om vi inte vill vara dömda till ständiga politiska förluster för en lång framtid.

Det blev lite spretigt detta men det var den spontana känslan såhär en regnig morgon i Linköping...

SVD, SVD2, SVD3, Dn1, DN2, DN3, DN4, AB