Blogg om socialbidrag ger bitter eftersmak

Aftonbladets Journalist Jessica Ritzén ska leva på socialbidragsnormen i en månad och blogga om hur det är.Syftet ska vara att lyfta fram hur det kan vara att leva på socialbidrag. Det kan ju tyckas som en journalistisk intressant idé, att själv leva som de som har det sämst de som har svårt att få vardagen att gå ihop. Dock kan man inte låta bli att det hela får en besk eftersmak. En känsla av medelklassens aningslöshet om hur verkligheten ser ut.

Nästan vem som helst kan leva drägligt under en månad på socialbidragsnormen efter att hyra och räkningar är betalda. Nästan alla kan spara in om snåla ordentligt en månad utan att det känns in på bara skinnet. Men problemet är ju att för de som är beroende av socialbidrag se ser verkligheten helt annorlunda ut. De lever med denna norm år ut och år in.

För Jessica Ritzén kommer knappast ha något uppbyggt behov av att köpa kläder som är slitna, eller en ny tv om den gamla går sönder, hon lär ju knappast ha slängt ut sin dator eller för den delen sålt sin bil (om hon har någon). Hon behöver antagligen inte gå till tandläkaren med sin urusla tandhälsa. Hon lär ju inte heller ha skickat iväg sina eventuella pengar på banken eller sålt sin bostadsrätt. Hon vet att det är en månad. Hon vet att det finns ett slut och att det trillar in en löneutbetalning.

För den som lever på socialbidrag ser verkligheten helt annorlunda ut. Jag mötte en man för en tid sedan. Han hade ett liv av missbruk och kriminalitet bakom sig. Han var nu nykter sedan 15 år. Hans berättelse var inte ovanlig.Han levde ensam med sin katt hade stora skulder som var en rest från hans kriminella karriär. Han levde inte på socialbidrag utan hade precis så att han klarade sig ovanför normen efter att kronofogden hade mätt ut pengar som skulle täcka hans skulder. Han bodde i en liten etta med gamla slitna möbler, köpta begagnade. Han hade en dröm. Att kunna ha råd att ta körkort och ha en liten billig bil eller möjligen köpa sig ett litet torp någonstans. För många människor en anspråkslös dröm men för hon en omöjlighet. Han hade gått till socialen och ansökte om att få hjälp om att bli av med den skuld som tvingade honom attt leva detta liv, men det fanns inte något utrymme för det. Så han fick fortsätta detta liv utan ljusning eller ende.

Det är någonting helt annat än att fundera över att man lyckades få en billig lunchlåda. Det är annat en en månad med små utgifter men en framtid säkrad. Ju mer jag tänker på det ju mer osmakligt känns det faktiskt. Fast Ritzén vill väl bara väl men det blir så fel.