onsdag 10 februari 2010

När blir munnen en del av kroppen?

Nog är det väl dags att börja betrakta munnen som en del av övriga kroppen och inkludera tandvården i den "normala" hälso- och sjukvården. Det system vi har idag är dyrt och gynnar en massa privata tandläkare samtidigt som vi ser hur allt för många har en riktigt usel tandhälsa.

Det tandvårdsmarknad vi har idag är verkligen en marknad som borgarna eftersträvar även inom övrig sjukvård. Hägglund hade ju för inte så länge sedan ett uttalande att man kunde spara hundralappar om man bara letade lite och jämförde tandläkarna. Det intressanta är dock att kvällens uppdrag granskning visade på att just de tandläkare som är billiga erbjuder en sämre kvallitet i sin tandvård. Så det är ju uppenbart att samma princip gäller inom tandvårdsmarknaden som andra marknader. Man får det man betalar för och det tycker regeringen är bra.

Det hela blir ju inte bättre när Aftonbladet avslöjar hur försäkringskassan via felaktiga utbetalningar gödslat pengar över privata tandläkare. Är det troligt att regeringen kommer att agera? Knappast.

Vänsterpartiet har länge drivit kravet på att tandvården ska inkluderas under högkostnadsskyddet. Det skulle leda till minskat männskligt lidande och ekonomiska besparingar på sikt om man kunde få ett välfungerande förebyggande arbete med människors tandhälsa.

Vad kostar en kopp kaffe hos Svenskt näringsliv?

Jag vet inte om man ska bli orolig eller glad. Jag blev igår uppringd av Svensk näringsliv som ville "bjuda på en kopp kaffe och prata lite". Det var på alla sätt ett trevligt samtal och jag tackade ja till inbjudan. En kopp kaffe skadar ju inte och det ska ju ärligt talat bli intressant att se vad de har att säga. Det är ju knappast så att de tror att vi delar samma grundläggande syn på hur samhället ska organiseras.

Uttrycket att det inte finns några gratis luncher (eller resor till Kanarieöarna som för Ursula aka Federley) vet man ju. Men finns det en gratis kopp kaffe eller vad kan de förväntas vilja en sådan som mig?
Jag lovar att återkomma i frågan.

Mer om Ursula och Federley: Alf Norberg, jinge, Lennart Andreasson, Roda Berget och Aftonbladet.

Framtidens krishantering: skaffa ett alter ego

Fredrik Federley, centerpartistisk riksdagsledamot, har låtit sig bjudas på en gratis lyxresa till Kanarieöarna. I utbyte har han bloggat och gjort reklam för olika företag bland annat flygföretaget Norwegian.

Aftonbladet konfronterar honom med detta och att han tidigare haft sponsrade fester.

Från Aftonbladet:

Du har tidigare ordnat fest, sponsrad av vodkamärket Smirnoff. Finns det något du säger nej till?
– Man tackar nej till saker hela tiden. Till exempel tackar jag inte ja när det gäller flygbranschen.
Fast här sponsras du av Norwegian som är ett flygbolag.
– Nja, det här var ju ganska knutet till min dragpersonlighet Ursula. Det är inte jag som riksdagsledamot som gör det här utan jag åker mer som dragpersonlighet.


Väldigt underhållande svar. Det var alltså inte Federley själv som åkte utan hans alter ego Ursula. Innovativt kan man tänka men det leder ju ändå till en del frågor som man inte behöver fördjupa sig i här. Dock kan man ju se det som ett tips till andra politiker och framträdande personer som ägnar sig åt tvivelaktiga aktiviteter. Att skaffa sig ett alter ego som man kan skylla på kan ju vara bekvämt. Björn Rosengren skulle ju kunna skylt porrklubbsbesöken på sitt alter ego Majsan och Gudrun Schymans skattefusk skulle kunnat begåtts av hennes alter ego Bosse.

Är detta framtidens krishantering som vi ser framför oss eller är det kanske bara ett desperat försök av Federley att komma undan den pinsamma situation att han gör det mesta bara han får betalt och får synas.

Sveriges närvaro ökar våldet i Afghanistan

Att Sverige befinner sig i krig blir väl allt tydligare för de flesta. Krigsretoriken och patriotismen breder ut sig. Åtminstone i medierna som försöker piska upp stämningarna ordentligt. Värst är nog ändå expressen som nu lanserar ”Gula bandet”, vilket är en liten pin man ska köpa för att stötta de svenska soldaterna. Märket säljs under en stor rubrik ”Stötta svenskarna i Afghanistan” skrivet med svenska flaggan som bakgrund. Sverigedemokraternas estetik känns inte så långt bort.

Men det är ju inte bara expressen där krigsretoriken blomstrar. I Aftonbladet skriver Jan Eliasson, som jag ändå uppfattat som en rimlig man på många sätt tidigare, om Sveriges behov av att fortsätta kriga. Han skriver även om de soldater ”som fått offra sina liv i Afghanistan”. Eliasson som är tung sosse visar nog på att Afghanistanfrågan kanske blir en av de allra svåraste att lösa ut i det rödgröna samarbetet. För inte kan väl vi i vänsterpartiet acceptera att vi för ett orättfärdigt krig?

Det finns dock ljusglimtar och här är Åsa Linderborg en sådan (som vanligt). Hon skriver alldeles utmärkt i Aftonbladet som ändå ger utrymme till båda sidorna i debatten (och som ännu inte säljer några gula band).

Åsa skriver bland annat:

Talibanerna har inte min sympati, men det har heller inte kapitalet när det tar till vapen. De soldater som åker till Afghanistan gör det säkert i tron om att de ska bringa fred och utveckling – det är just därför de hemvändande kistorna är en tragedi på riktigt – men det verkliga motivet för den svenska truppnärvaron är inte att befria kvinnorna från burkan, utan krasst rationellt kryperi för en stormakt som vill ha herravälde i en geopolitiskt avgörande region. Kanske spekulerar man om framtida favörer i form av feta handelsavtal.

Oavsett vad man tror om motivet bakom ockupationen av Afghanistan är det glasklart att den utländska truppnärvaron ökar våldet.


Skulle nog inte uttryckte mycket bättre själv.

tisdag 9 februari 2010

Sanningen flåsar regeringen i nacken

Att årets valrörelse säkerligen kommer att bli en obehaglig resa har jag skrivit förut. De borgerliga kommer att bli allt desperatare om de inte får övertaget i opinionsmätningarna. Dessutom så tenderar verkligheten och sanningen till slut koma ikapp dem. Detta gäller inte minst vad gäller deras cyniska politik och retorik kring sjukförsäkringarna.

Forskaren Björn Johnson har skrivit boken Kampen om sjukförsäkringen. Här visar han tydligt på att all den retorik som borgarna byggt sin nedmontering av sjukförsäkringen på har varit lögner och felaktigheter. Det är mycket läsvärd läsning som borgarna får svårt att värja sig emot. Johnson skriver i Sydsvenska dagbladet idag. Han skriver bl.a.

Ett av de mest uppseendeväckande missförstånden var just föreställningen om att Sverige upplevde en explosion av nya sjukskrivningar. Med hänvisning till märkligt ignorerade, men sedan länge kända, fakta visar jag att så inte var fallet.

Nästan hela ökningen av sjukfrånvaron – antalet sjukdagar fördubblades mellan 1996 och 2002 – berodde på längre sjukskrivningsperioder, inte på att fler lät sjukskriva sig.

Inflödet av nya sjukskrivna ökade bara marginellt under de här åren. Den höga sjukfrånvaron var alltså en effekt av att människor fick svårare att ta sig tillbaka till arbetslivet efter en sjukskrivning.

Detta hängde samman med ett havererat rehabiliteringssystem. Statliga beslut – fattade i enighet över blockgränserna – och kommunala besparingar under krisåren på 1990-talet bidrog till att anpassnings- och rehabiliteringsåtgärderna på arbetsplatserna fungerade allt sämre.

Tidigare behövdes ingen bortre gräns i sjukförsäkringen. De allra flesta långtidssjukskrivningarna var ändå avslutade inom ett år, den gräns som är vanlig i de utländska systemen.

Men när anpassningsåtgärderna slutade fungera fortsatte de långa sjukfallen år efter år. Kostnaderna för sjukförsäkringen sköt i höjden och Sverige fick ”Europas högsta sjukfrånvaro” – åtminstone om man ser till de officiella jämförelserna (som alltså kan ifrågasättas).


Se också Alliansfritt Sverige och Ung Vänster.

Hägglunds jakt på vårdpersonal leder till sämre sjukvård

Kvaliteten i vården kommer knappast bli bättre för att minister Hägglund hotar med ytterligare straff inom vården. Det är förvisso sant att det är ett stort problem inom vården med att så många drabbas av skador och dödsfall inom vården. Jag uppmärksammade detta för någon vecka här på min blogg. Lösningen är dock knappast att jaga en redan jagad personal.

Den svenska vården har länge varit utsatt för nedskärningar, rationaliseringar och ett allt mer uppskruvat tempo. Det har dessutom inte blivit bättre av konkurrensutsättning och privatiseringar där man i än högre utsträckning jagar personalen att prestera med på kortare tid.

Vården behöver mer resurser men det behövs också göras mer för att öka kvaliteten. Bara det faktum att det finns mycket stora skillnader i vilken vård man får utifrån klasstillhörighet. Högavlönade och välutbildade får nyare mediciner och bättre vård än de med låga inkomster och låg utbildning även när de har samma sjukdomar. Detta är en av vårdens stora utmaningar.

Hörsing och Alliansfritt Sverige skriver också.

Avindividualisera sjukförsäkringen?

Debatten rasar nu i DN om jämställdheten och KDs försök att vinna poänger på att vara mot att män och kvinnor inte ska vara jämställda. Hägglund vill inte att föräldraförsäkringen ska individualiseras. Men frågan man ska ställa är vilka andra försäkringar vill högglund avindividualisera? Ska sjukförsäkringen bli gmensam för man och hustru? Eller A-kassan kanske? Nej knappast. Hägglunds ställningstagande är i grunden ett starkt bevis på att de inte klarar av att se familjen bestående av olika individer och inte någonting som gud gjutut samman till ett.

Dock måste man ju då i sammanhanget lyfta fram Eva-Britt Svensson som på ett strålande sätt argumenterar i dagens DN. Även representanter från Nätverket Pappor för individuell föräldraförsäkring skriver en bra replik på Göran Hägglunds artikel.

Alltid rött alltid rätt kommenterar också.