Råd till den som vill bli partiledare för vänsterpartiet

Rosanna Dinamarca har idag meddelat att även hon kandiderar som ordförande för vänsterpartiet. Det är bra. Nu har vi fyra bra kandidater till partiledarposten. Alla har sina egna kvaliteter och möjligheter. Inget val tror jag är ”dåligt”. Det handlar inte heller så mycket om vilken riktning som partiet ska ta utan det handlar om att försöka vaska fram den bästa företrädaren.

Under en längre tid har jag läst och funderat mycket kring hur vänsterpartiet ska profilera sig. En viktig kugge i det är givetvis vem som ska leda partiet. Det handlar givetvis om politisk kompetens men kanske framförallt att få människor att tro på personen.

De kandidater som nu lanserat sig är nog de fyra som är rimliga att tro är aktuella för partiledarposten. Jag skulle bli förvånad om någon ytterligare seriös kandidat dyker upp. De fyra som nu kandiderar har olika förutsättningar att vinna medlemmarnas stöd. De har olika kvaliteter som de kan lyfta fram och om jag var deras rådgivare skulle jag råda dem att ta till vara på det som är unikt just för dem.

Till stor del handlar det ju att använda sin egen person för att lyfta fram de egenskaper och förutsättningar som gör att man kan bli en bra ledare. Då de politiska motsättningarna är små och deras politiska agenda inte skiljer sig så mycket handlar det ju om att tilltala människors magkänsla eller att på något sätt beröra människor.

När man tittar på Demokraternas primärval i USA inför presidentvalskampanjen där Obama segrade var det ju ytterst få som trodde på just Obama. Alla hade räknat med en promenadseger för Hillary Clinton. Att det inte blev så berodde till stora delar på att Obama lyckades använda hela sitt register av att få människor att tro på att just han kunde skapa förändring. Det var också Obama själv som personifierade denna möjlighet. I tal efter tal pratade han om sin egen historia. Det lät något i stil med: ”Hopp var det som ledde mig hit idag, med en pappa från Kenya och en mamma från Kansas och en historia som bara kan ske i USA”. Att väva samman sin egen bakgrund och fånga en kollektiv känsla kring framtiden som innebar att någonting bättre väntade var oslagbart.

Det är svårt att omvandla en amerikansk primärval eller presidentvalskampanj till vänsterpartiets partiledarval, men det finns saker att lära. Om jag skulle råda de olika kandidaterna till någonting så skulle det vara att bygga en historia kring sig själva som inkluderar deras vision om framtidens vänster och framtidens Sverige.

Lite kortfattat skulle det kunna se ut enligt följande (det är givetvis färgat av att jag känner de olika kandidaterna lite olika):

Rosanna har kanske den mest givna, och mest Obamaliknande, berättelsen att komma med. Den handlar om att som barn komma på flykt runt halva jordklotet för att söka en fristad från förföljelse och förtryck, hur hennes föräldrar upplevda diktaturen i Chile. Det handlar om en historia om att växa upp med det arvet i ett Svenskt miljonprogram med föräldrar som arbetar på SAAB och som invandrartjej ta sig fram och försöka förändra samhället till någonting bättre. Det är ett löfte till tidigare generationer att historien inte ska upprepas och framtiden ska bygga på en jämlikare och rättvisare värld.

Hans Linde har en annan berättelse. Det handlar om att växa upp på den Skånska landsbygden i en miljö där fördomar och inskränkthet dominerar. Hur det Sverige där Sverigedemokraterna har haft sin grogrund kunde växa fram och hur han upplevde 1990-talets nedskärningar. Välfärd som en gång var given urholkades allt mer. Trygghet och rätt till arbete för alla är något som hans generation aldrig upplevt. Hans relativa ungdom är en styrka som ger såväl en frihet från betungande partihistoria men ger också just ett perspektiv som baseras på ett samhälle där många upplever att det går utför. Det handlar också om att komma ut och ”vara annorlunda” vilket är en känsla som många av olika skäl kan dela. Det är en känsla som är stark och betydelsefull.

Jonas berättelse skulle utifrån mina kunskaper om honom bli något annorlunda. Jonas berättelse skulle bygga hur han som arbetare på Volvo i Umeå kom att bli EU-parlamentariker. Med det fick han tillgång till hela världen som politisk arena. Det handlar om att skapa en berättelse som bygger på hans tid i EU-parlamentet men också att han under en tid bott i USA. Här finns det möjligheter att prata om orättvisor och orättfärdighet såväl i Sverige som i världen. Jonas har själv sagt att han vill prioritera klimatfrågan högre och det internationella perspektivet ger en god möjlighet att göra detta. Det behöver dock vävas in i hans berättelse om sig själv. Jonas behöver också övertyga partiet om att han är hela partiets kandidat då det finns en viss misstro mot honom. Detta underblåses gärna av massmedia som gärna försöker utmåla honom som någon form av ”högerkandidat”.

Ullas berättelse bygger på att skapa en bild av en kvinna som vet vad det innebär att vara offentliganställd inom yrken som har låg status. Utifrån egna erfarenheter kan hon skapa en tilltro till en politik som utveckla välfärden. Ulla är också den av kandidaterna som har de tyngsta parlamentariska erfarenheterna som för vissa kan vara tilltalande om hon gör det på rätt sätt. Genom att lyfta fram sig som en kompetent förhandlare och en person som har koll på finanserna kan det appellera på många inom partiet som gärna vill premiera tyngd och erfarenhet.

I den diskussion som vi nu kommer att få inom partiet så tror jag att vi kommer att få se allt för lite av det som jag efterlyser. Det finns inte så mycket tradition av att använda sig av sin egen person i politiken. En som faktiskt gjorde det och lyckades väldigt väl var Gudrun Schyman. Trots att hon inte var särskilt representativ för de väljargrupper som sökte sig till vänsterpartiet lyckades hon fånga in många och skapa en enorm tilltro till politiken genom sin egen person. Det behöver vi se mer av för att kunna få en vänster som tilltalar människor på ett djupare sätt än vad vi gjort på länge.

Den kandidat som under hösten kan beröra mig och få mig att tro på en framtid för vänstern och för Sverige får min röst. Den som kan få mig att rysa längs ryggraden eller ögonen att vattnas kan bli en kandidat som kan lyfta vänstern. Jag tror att alla fyra kan göra detta om de bara vågar.

Läs mer: SVD, SVT, GP, Sydsvenskan, DN1, DN2, DN3, DN4, Aftonbladet, AB2, Expressen, SR, Intressant?

Andra bloggar: Jonas Sjöstedt, Alltid rött alltid rätt, Jinge, Kaj Raving, Svensson, Patrik Rehnfors,