Under en längre tid har jag läst och funderat mycket kring hur vänsterpartiet ska profilera sig. En viktig kugge i det är givetvis vem som ska leda partiet. Det handlar givetvis om politisk kompetens men kanske framförallt att få människor att tro på personen.
De kandidater som nu lanserat sig är nog de fyra som är rimliga att tro är aktuella för partiledarposten. Jag skulle bli förvånad om någon ytterligare seriös kandidat dyker upp. De fyra som nu kandiderar har olika förutsättningar att vinna medlemmarnas stöd. De har olika kvaliteter som de kan lyfta fram och om jag var deras rådgivare skulle jag råda dem att ta till vara på det som är unikt just för dem.
Till stor del handlar det ju att använda sin egen person för att lyfta fram de egenskaper och förutsättningar som gör att man kan bli en bra ledare. Då de politiska motsättningarna är små och deras politiska agenda inte skiljer sig så mycket handlar det ju om att tilltala människors magkänsla eller att på något sätt beröra människor.
När man tittar på Demokraternas primärval i USA inför presidentvalskampanjen där Obama segrade var det ju ytterst få som trodde på just Obama. Alla hade räknat med en promenadseger för Hillary Clinton. Att det inte blev så berodde till stora delar på att Obama lyckades använda hela sitt register av att få människor att tro på att just han kunde skapa förändring. Det var också Obama själv som personifierade denna möjlighet. I tal efter tal pratade han om sin egen historia. Det lät något i stil med: ”Hopp var det som ledde mig hit idag, med en pappa från Kenya och en mamma från Kansas och en historia som bara kan ske i USA”. Att väva samman sin egen bakgrund och fånga en kollektiv känsla kring framtiden som innebar att någonting bättre väntade var oslagbart.
Det är svårt att omvandla en amerikansk primärval eller presidentvalskampanj till vänsterpartiets partiledarval, men det finns saker att lära. Om jag skulle råda de olika kandidaterna till någonting så skulle det vara att bygga en historia kring sig själva som inkluderar deras vision om framtidens vänster och framtidens Sverige.
Lite kortfattat skulle det kunna se ut enligt följande (det är givetvis färgat av att jag känner de olika kandidaterna lite olika):




I den diskussion som vi nu kommer att få inom partiet så tror jag att vi kommer att få se allt för lite av det som jag efterlyser. Det finns inte så mycket tradition av att använda sig av sin egen person i politiken. En som faktiskt gjorde det och lyckades väldigt väl var Gudrun Schyman. Trots att hon inte var särskilt representativ för de väljargrupper som sökte sig till vänsterpartiet lyckades hon fånga in många och skapa en enorm tilltro till politiken genom sin egen person. Det behöver vi se mer av för att kunna få en vänster som tilltalar människor på ett djupare sätt än vad vi gjort på länge.
Den kandidat som under hösten kan beröra mig och få mig att tro på en framtid för vänstern och för Sverige får min röst. Den som kan få mig att rysa längs ryggraden eller ögonen att vattnas kan bli en kandidat som kan lyfta vänstern. Jag tror att alla fyra kan göra detta om de bara vågar.
Läs mer: SVD, SVT, GP, Sydsvenskan, DN1, DN2, DN3, DN4, Aftonbladet, AB2, Expressen, SR, Intressant?
Andra bloggar: Jonas Sjöstedt, Alltid rött alltid rätt, Jinge, Kaj Raving, Svensson, Patrik Rehnfors,
2 kommentarer:
Jättebra inlägg! Det enda jag reagerar på är att du beskriver att bara Jonas måste visa att han är hela partiets kandidat, att det finns misstro mot honom. Jag vet att det finns det, men jag vet också att det finns misstro mot de övriga tre. Alla fyra måste visa att de är hela partiets kandidat. Och Jonas beskrivs som höger - obegripligt för mig - inte bara av massmedia utan även av vänsterpartister.
Med vänlig hälsning
Rosa
det stämmer nog att alla har de som ifrågasätter dem och min mening var mer att Jonas behöver distansera sig från den mediala bild som ges av honom som jag menar är felaktig.
Skicka en kommentar