Det finns inte två stolar i politiken!

I det politiska arbetet finns det ofta föreställningen om att man befinner sig i olika roller och sitter på olika stolar. Senast jag konfronterades med fenomenet var när en sosse på allvar menade att vi som ”SKLare” borde hålla ihop och därför skulle jag överge partiets uppfattningar i skolpolitiken.

Detsamma gäller nr man arbetar i kommunen eller landstinget. Man måste se sin roll och sitt uppdrag heter det. Därför ska man gå med på att enbart se en sida av en fråga och strunta i andra konsekvenser. Det finns ett bra exempel där inte minst socialdemokratin har snärjt in sig i en problematik som är så svår att de inte längre ser det som problematiskt.

Det som jag främst tänker på at synen på upphandling och konkurrensutsättning av offentlig verksamhet. Här har det för sossarna blivit naturligt att upphandla t.ex. äldreomsorg. Här har man satt dels det ekonomiska perspektivet i första hand vilket innebär att billigast är bäst. Sedan finns ju givetvis de äldre med behov av omsorg med i bilden. Men om man även försöker lyfta in ett tredje perspektiv, personalens villkor, så blir det omgående stopp i diskussionen. Det är inte kommunpolitikerns sak att ta hänsyn till detta utan här ska det levereras omsorg och inte någonting annat. Man får ju inte sitta på dubbla stolar.

Detta kan jag absolut inte köpa. Jag arbetar politiskt för att jag vill förändra samhället. Jag ingår i ett parti som menar sig ingå i en rörelse bestående av män och kvinnor som i mer än 100 år kämpat för att förbättra sina villkor på arbetet och på sin fritid. Där kampen för rätt till 8-timmars arbetsdag, säkra och förutsägbara anställningsvillkor och så vidare. Ska jag bara för att jag är vald att sitta i kommunen som en del och en representant för denna rörelse säga att jag sitter bara på en av två stolar och struntar i vilka konsekvenser mina beslut får för de som arbetar inom välfärden.

Det som har hänt inom offentligt finansierad verksamhet som konkurrensutsatts är att vi politiskt, ofta under ledning av arbetarrörelsens partier, kraftigt bidragit till att försämra villkoren på en arbetsmarknad som domineras av kvinnor. Genom krav på ständig prispress, tidsbegränsade avtal och så vidare pressas löner, anställningsvillkor med mera ned allt lägre. Färre ska göra mer. En fast anställning är egentligen aldrig mer fast än att man kan sägas upp så fort den man är anställd hos förlorar kontraktet.

Den offentliga sektorn som konkurrensutsätts har blivit en arbetsmarknad för kvinnor som underminerar hala den kvinnliga arbetsmarknaden, för om inte ens de demokratiskt styrda delarna av samhället kan skapa goda arbetsförhållanden så kan man väl inte ställa krav på det privata näringslivet att göra detsamma.

Politikens uppgift kan aldrig bli att bara se ett perspektiv av en fråga. Helheten och bedömningen av förändringar måste tas utifrån alla perspektiv och där väga för och nackdelar mot varandra. För det finns ju givetvis tillfällen där det finns motstridiga intressen i ett beslut och då måste man välja sida i det konkreta exemplet men man kan aldrig komma undan med att hävda att vissa konsekvenser inte ingår i mitt förtroendeuppdrag att ta hänsyn till. Det finns inte två stolar i politiken!