Kommunal debatt intellektuell förnedring

I tisdags behandlade fullmäktige i Linköping mitt förslag om att man ska kräva kollektivavtal eller motsvarande för de som utför arbeten för kommunen. Borgarna var givetvis motståndare (även om de i landstinget röstat för exakt samma skrivningar). De flesta försökte gömma sig bakom juridiken, men inte ens där hade de ett enda rätt. Det var få som vågade säga som det var.

Folkpartiets Linnea Darrell, fd riksdagsledamot och nu nämndordförande, var ju tydlig när hon ville värna företagens frihet. Att ställa krav på rimliga löner och att de anställda hade t.ex. hade försäkringar var något som man absolut inte ska kräva. Det handlar om företagens frihet, som sagt. Linnea gick så långt att man inte borde ställa några som helst krav på företagen utom det som krävs av lagen. Det vill säga adjö till krav på att man ska vara miljövänlig till exempel.

Moderaten Hanna Höglund var också tydlig i sitt motstånd. Kollektivavtal var för dyrt och därför ska det vara okej för företagen som arbetar för kommunen att strunta i dessa. Det är ju inte någon tvekan att det är de gamla moderaterna som talar (om det nu någonsin har funnits några ”nya”). Det var nog inte det som man trodde att moderaterna skulle driva när de gick ut och kallade sig för ”det nya arbetarpartiet”.

Ibland kan det vara befriande att vinna politiska debatter stort, för det gjorde vi verkligen denna gång. Ibland kan man vinna så att det nästan känns som att man sparkar på en som ligger ner när man argumenterar mot usla motståndare och det gjorde det också denna gång. Det är ju helt klart en sida av politiken. Men ibland så känns det som något form av intellektuell förnedring att debattera i fullmäktige. Människor gör sig dummare än vad de är och saknar helt heder i sin argumentation. Så var det också denna gång. Då kan man undra lite över vilka som egentligen styr över vår välfärd.