Hägglunds talskrivare hämtad från extremhögern

Kristdemokraternas Göran Hägglund har ju gjort en hel del utspel om verklighetens folk som få väl har missat. Den som pekas ut som hjärnan (?) bakom detta är den relativt nyrekryterade talskrivaren Fredrik Haage.

Haage har ett förflutet som ledarskribent på bland annat Corren och har jobbat på den borgerliga ”Svenska nyhetsbyrån”. Han var även under 1990-talet ordförande för den konservativa sammanslutningen Heimdal i Uppsala. Detta kan man läsa på Wikipedia. Det som dock inte står på Wikipedia och som Helle Klein lyfter fram på aftonbladets ledarsida idag är att denne Haage var en av männen bakom Samtidsmagasinet SALT som kom ut runt millenieskiftet.

Eftersom mitt minne ibland är gott så ringde det genast några varningsklockor. Då jag under några år försökte vara tidningen EXPO behjälplig med att arbeta mot högerextrema rörelser så minns jag denna tidning väl, inte minst för att den fick ett relativt stort medialt utrymme och dess extrema innehåll.

SALT skulle vara en konservativ intellektuell tidning av hög kvallitet och jämför man med andra tidningar på yttersta högerkanten så var den välproducerad och hyfsat slipad i kanterna, till att börja med.

SALT visade dock snart upp extremhögers värsta sidor av antisemitism, rasism och antidemokrati. Man bjöd in representanter från den högerextrema och rasistiska organisationen Blågula frågor, intervjuade förintelseförnekaren David Irving, presenterade konspirationsteorier om medias rapportering och så vidare. Tidningen fick även uppskattning från olika håll inom extremhögern och antisemitiska kretsar. Inte minst Radio Islam, som enbart pysslar med grov antisemitism, hyllade tidningen och som fortfarande har texter från densamma på sin hemsida.

Den mest framträdande personen i tidningen var Jonas de Geer som senare har gått till det mer eller mindre nazistiska Nationaldemokraterna och han är även medlem i Pius X-brödraskapet SSPX som blev kända när en av deras företrädare förnekade förintelsen.

Så Kristdemokraterna har fiskat upp en ledande tjänsteman ur ett träsk som är hyfsat grumligt. Därför torde man inte vara förvånad över att det genast syns genom att retoriken blir identisk med den Ny demokrati förde när de härjade som mest under 90-talets början. Verklighetens folk som Hägglund återlanserat som begrepp var bärande i den ny demokratiska retoriken. Vad ska vi vänta oss här näst från Haages penna och Hägglunds mun. Är det fränare utfall mot jämställdhet eller varningar om att vi snart kommer att tvingas vändas mot Mecka.