onsdag 11 januari 2012

Råd till vänsterpartiets partistyrelse

Vänsterpartiet har haft kongress. Det är nog få som missat detta. Dessutom har det valts en ny partiledare och en ny partistyrelse. Det är alltid en maktkamp inför och under kongresserna där olika personer ska hissas eller dissas. Skälen kan vara politiska, personliga eller ganska oförståeliga. Efter kongressen startar en ny maktkamp där positionerna inom partistyrelsen ska fördelas. Här handlar det om fördelning av makt, inflytande och prestige.
Posterna som i första hand ska fördelas är de sex platserna (en är ju given för partiordföranden) i verkställande utskottet, en eller två vice ordföranden samt en partisekreterare. Det är de personer som innehar dessa platser som kommer att utgöra vänsterpartiets yttersta ledning de kommande åren.
Jag har suttit i partistyrelsen under ett antal år men valde nu att inte kandidera igen. Flera av dessa satt jag i den interna valkommittén som är beredande organ för alla val i partistyrelsen. Valen som ska göras efter en kongress är de viktigaste och de som arbetas mest med. Det är också här som det blir tydligt vilka drivkrafter som finns, hur olika människor agerar för att gynna sina egna intressen och å vidare. Inte sällan handlar det om personliga motsättningar.
Som ny partistyrelseledamot hamnade jag efter kongressen i valkommittén som bland annat skulle utse en ny partisekreterare. Det var en process som har stora likheter med den som nu verkar finnas i den nyvalda partistyrelsen. Det fanns flera kandidater med ambitioner.
En av kandidaterna hade mer tydligt uttryckt sin vilja att bli partisekreterare. Dessutom hade partiordföranden uttryckt någon form av stöd för denna persons kandidatur. Detta föranledde många personer i och runt partistyrelsen att börja agera för att denna person av just dessa skäl inte skulle bli vald till partisekreterare. De sakliga skälen var grumliga utan diskussionen innehöll mycket formalia och andra ickeargument. Det viktigaste var inte vem man valde till partisekreterare utan att den aktuella personen inte blev vald. Det främsta skälet var att man ville begränsa partiordförandens makt och möjlighet att driva på politiken.
Vid samma tillfälle skulle partiet välja vice partiordföranden. Det blev ett val av två personer. Även här fanns tydliga inslag av att skapa någon maktbalans och nästan medvetet bygga in personliga och politiska konflikter i partiets ledning.
Detta är ett mönster som jag sett upprepas gång på gång i vänsterpartiet. Ibland har även jag varit delaktig i detta arbete. Med facit i hand så kan jag se att det är ett direkt dåligt sätt att arbeta på. Det har nog bidragit till att vänsterpartiets yttersta ledning inte har varit så handlingskraftig och pådrivande för att utveckla partiet som den annars hade kunnat vara. Det är sorgligt.
Det är också sorgligt att se att samma tendenser upprepas igen. På Facebook rasar nu en mer öppen debatt än tidigare men det är samma strukturer och samma typ av argumentation som jag nu ser. Det viktigaste är ibland att blockera en kandidat än att välja en riktigt bra kandidat. Den här gången är det inte minst könsaspekten som verkar vara det som man för fram som det största argumentet.
Det skulle vara otänkbart med en manlig partisekreterare när vi har en manlig partiledare. För min egen del skulle jag inte ha några problem med män på båda dessa poster, men det förutsätter att man har fler kvinnor på andra tunga poster. Inte minst i verkställande utskottet.
Under hela processen med val av partiledare har argumentet mot två partiledare varit att vi vill slå vakt om det kollektiva ledarskapet och att det inte är en lösning med en man och en kvinna som partiledare. Argumentationen om ett kollektivt ledarskap verkar ha glömts bort nu efter kongressen när voteringen om det delade ledarskapet är över.
Mitt råd till den nyvalda partistyrelsen är att börja med att diskutera vad vi vill ha för partisekreterare. Vill vi ha en nationell ombudsman som ansvarar för att upprätthålla organisationen, lösa konflikter och hålla ordning på partikansliet eller vill vi ha en partisekreterare som har som sin främsta uppgift att leda den politiska och organisatoriska utvecklingen av vänsterpartiet de kommande åren. Jag har sett den första varianten och är helt övertygad om att det vänsterpartiet behöver är en partisekreterare som kan bidra till att utveckla vår politik och organisation.
Det finns de som menar att man som partistyrelseledamot kan bidra till att utveckla partiet. Det är inte sant. Den möjligheten är ytterst begränsad. Makten till förändring ligger i verkställande utskottet och hos partisekreteraren.
Vidare tycker jag att partistyrelsen ska fundera över sammansättningen av verkställande utskottet. Min erfarenhet från föregående period är att det skulle behövas ett VU som har mer kraft och vilja till politisk och organisatorisk utveckling. Det är inte den uppfattningen som jag fått av VU de senaste åren. Utifrån det skulle jag råda till att röra om i grytan. Byt ut folk. Sätt dit de som är hungriga på arbete och som har en vilja att åstadkomma resultat.
Mitt VU skulle nog se ut enligt följande: Jonas Sjöstedt, ordförande, Aron Etzler, partisekreterare , Josefin Brink, vice partiordförande, Rosanna Dinamarca, vice partiordförande, Ulla Andersson, Karin Rågsjö och Ida Legnemark.
Det skulle vara en bra blandning av gammalt och nytt med spridda kunskapsområden samt flera personer som skulle kunna vara starka och kända representanter för vänsterpartiet i framtiden.
Det primära för mig är att vänsterpartiet får en ledning som kan leda partiet. Så vågar pröva förändring och utveckling. Jag hoppas att också partistyrelsen vågar detta och inte stirrar sig blind på gammalt groll, personmotsättningar eller av olika strategiska skäl vill välja vissa personer för att förhindra andra kanske mer kompetenta.

8 kommentarer:

Staffan sa...

Väldigt intressant läsning för mig som inte riktigt hunnit bilda mig en åsikt än om vad som vore bäst i partisekreterarfrågan!

Anonym sa...

Respekt!

Erik Edwardson sa...

Jag hoppas partistyrelsen gör som det står i strategidokumentet: "För att Vänsterpartiet ska stärkas organisatorisk de kommande åren måste vi bli bättre på att hitta rätt uppgift till varje person och hitta rätt person till varje uppgift."

Mats Einarsson sa...

Inga kommentarer :-)!
Mats E, ordf i partistyrelsens valkommitté

doktormolina sa...

Tänker uttrycka mig rätt hårt:

Skrämmande hur många självmål man kan få göra innan man börjar arbeta resultatorienterat.

Skrämmande skildring av interna processer.

Är partiet ett verktyg för förändring eller ett effing terapikloster där interna processer av ringa betydelse för resultat ska ta mer plats än att kallt och rationellt gå framåt?

I så fall ska nog ALL ledning ske av folk som har ett civilt liv.

Sånt här skit duger inte, helt enkelt.

Trots Sjöstedt-euforin så kvarstår det FAKTUM som gnällspikarna på kongressen vägrade erkänna eftersom dom är medskyldiga: partiet är i organisatorisk kris eftersom ingen j-l har ägnat sig åt att bygga partiet.

Den enda som överhuvudtaget har gett uttryck för idéer kring uppdraget bör väljas. Och visat integritet genom att våga stå för dels en kandidatur, dels en hård kritik av Ohly, dels en hård kritik av f d PS. Dessutom visat vilja till ansvar. Dessutom har nån slags dokumenterad ledarerfarenhet gm sitt chefredaktörskap.

"jag vill ha jobbet för att jag är kvinna"är inte en seriös ansökningshandling.


Symbolpolitik eller resultat? Avundas inte PS hur man ska kommunicera ett i mitt tycke självklart beslut.

Ellen Brink sa...

Tack Emil för att du vill dela med dig av dina erfarenheter och dina kloka tankar - det har betydelse!

Såhär går mina egna tankar:

En vänster som är destruktiv är en vänster som har fastnat i sin ilska över samhällets orättvisor och som trivs i sin offerroll: "Hellre en 'god' socialist än en verklig samhällsförändring" (som om det dessutom fanns någon motsättning kring detta) - "Hellre ständigt arg än öppen för förståelse".

Denna destruktivitet kan jag verkligen förstå. Orättvisor skapar en väldig frustration! Men destruktiviteten är den drivkraften som får rörelser att tillgripa våld (i värsta fall och kanske i vissa fall även begripligt).

MEN. En vänster som kan mobilisera sin ilska till en istället ytterst konstruktiv kraft måste alltid vara vårt mål. Och, ja - det är svårare. Det ställer högre krav på oss som människor. Men det är min övertygelse om att det är den enda vägen fram.

Ett socialistiskt samhälle som bygger på hot, våld eller tvång har misslyckats med sin egen ideologi. Vi som är konstruktiva tror på att människor själva kan vilja välja socialismen, för vi tror på människors egna förmågor att utvecklas och vilja göra gott, om förutsättningarna finns.

För mig blir det uppenbart att partiet har en "klassisk" kamp mellan de destruktiva och de konstruktiva krafterna. Och vårt svar måste vara konflikthantering och utveckling - inte smygspel och prestige om frågor som bara skapar meningslösa infekterade sår!

Låt oss tillsammans rikta vår ilska mot orättvisorna i samhället - inte inom oss i partiet!

Hoppas på Aron Etzler till partisekreterare. /Ellen

Uppsalafeminist sa...

Förväntar att personer som väljs till vice ordförande och partisekreterare har en personlig mognad så att de står över sånt som att driva personliga och politiska konflikter i partiets ledning. Som PS-ledamot har man en maktposition gentemot övriga medlemmar och makt skall utövas med ödmjukhet och eftertänksamhet tycker jag. Håller dessutom med om det Erik skrev om rätt person på rätt plats. Utöver personlig mognad efterlyser jag bredd i åsikt och erfarenhet. Tycker att samtliga partiledarkadidater har uppträtt på ett bra sätt, vilket valkommitten bör ha i åtanke. Dessutom vilken roll partisekreteraren ska hadär jag håller med Emil om inriktningen på uppdraget.

Uppsalafeminist sa...

Nu har jag också bloggat om människosyn utifrån detta inlägg http://uppsalafeminist.blogspot.com/2012/01/manniskosyn.html